Kulturkollos utmaning den här veckan handlar om mysterier, och det är verkligen right up my alley.
Att jag gillar deckare och seriemördare har väl knappast gått någon av mina läsare förbi, och jag har naturligtvis mina “favoriter”.
Liksom många andra är jag oerhört fascinerad av Jack the Ripper, och har mina egna teorier om allt som har med det att göra. För den som är extra intresserad rekommenderar jag verkligen hemsidan casebook.org. Det är där de verkliga Ripperfantasterna håller till, och där finns all möjlig information om offren, om de möjliga gärningsmännen och allt annat som rör fallet.
Ett något mer aktuellt mysterium är seriemördaren i Long Island, New York, som tros ha mördat mellan tio och sjutton personer under de senaste tjugo åren, och som ännu går lös. Jag tror inte att någon längre hyser något hopp om att Ripper-fallet kommer att få en lösning, men det här fallet kan mycket väl få det, och jag hoppas verkligen att mördaren åker fast.
När det gäller fiktiva mysterier har jag funderat mycket över vad jag gillar och inte gillar. Jag gillar inte när hela lösningen till mysteriet hänger på någon detalj som läsaren omöjligt kunde veta om. Då känner jag mig lurad; jag hade ju kunnat fundera och klura till döddagar utan att komma på hur det låg till! Alltför lätt ska det ju dock heller inte vara. Jag gillar bäst när det är svårt men fullt möjligt för läsaren att lista ut lösningen i förtid. Extra förtjust blir jag om jag lyckas lista ut hur det ligger till typ tre sidor innan det avslöjas, för då får jag känna mig duktig och samtidigt våndas alldeles lagom länge över att jag vet saker som personerna i boken inte vet.
