Morden i Bjärred av Elisabet Höglund

Titel

Morden i Bjärred - och andra sanna berättelser om föräldrar som mördat sina barn

Var fick jag tag på boken?

Biblioteket

Vad handlar den om?

I januari 2018 hittades en hel familj döda i en villa i skånska Bjärred. Händelsen fick stor massmedial uppmärksamhet, särskilt då det visade sig att föräldrarna gemensamt tagit beslutet att mörda sina två döttrar och sedan avsluta sina egna liv, detta på grund av att båda döttrarna led av sjukdomen ME och föräldrarna därför inte såg något hopp om att familjen någonsin skulle kunna leva ett normalt liv. 

I boken gör Elisabet Höglund en djupdykning i Bjärred-fallet. Hon accepterar inte polisens knapphändiga information och förklaring av vad som hänt, utan försöker själv undersöka omständigheterna kring händelsen. Var det verkligen båda föräldrarna som gemensamt tog beslutet att familjen skulle dö? Vilken av föräldrarna var det i så fall som handgripligen mördade de två döttrarna? Hur kom det sig att ingen utomstående slog larm om att familjen befann sig i kris innan det han gå så här långt?

Vad tyckte jag?

Helt ärligt förstår jag inte poängen med den här boken. Jag läste själv allt som stod i tidningarna om fallet för två och ett halvt år sedan när det inträffade, och efter att ha läst boken tycker jag nog inte att jag har fått reda på något mer än det jag redan visste. Den information Höglund skrapat ihop hade kanske räckt till en artikel, men det är alldeles för lite för att fylla en hel bok.

Höglund gör ett gott försök att ta reda på mer om fallet än det som polisen redan gått ut med, men får i princip inte reda på någonting. Hon diskuterar ofta och med indignation det hon kallar för en "tystnadspakt" kring Bjärred-fallet, men jag tycker personligen inte alls att det är märkligt. För att skydda offer och anhöriga har utredningen belagts med sekretess och därför får hon inte ut någon mer information från polisen - fullt rimligt anser jag. Familjens anhöriga samt kollegor och vänner avböjer med bestämdhet att prata med henne - även det fullt rimligt, det skulle jag också ha gjort. Den ena dotterns läkare menar att patientsekretessen fortsätter gälla även efter det att patienten i fråga avlidit och därför kan han inte diskutera flickans sjukdom - ja men det säger väl sig självt? Och slutligen avböjer rektorerna på flickornas respektive skolor att svara på Höglunds frågor - även det rimligt; som lärare har jag själv mycket svårt att tänka mig att jag skulle vilja prata med journalister om mina elever!

Summan av kardemumman blir att boken har väldigt lite substans. Det finns en redogörelse från de två poliser som fann familjen döda i hemmet, Höglund lyckas få till en intervju med den ena dotterns pianolärarinna, och även en intervju med en läkare som inte behandlat någon av döttrarna utan bara uttrycker sig i generella ordalag om sjukdomen ME. 

I övrigt utgörs majoriteten av boken av Höglunds misslyckade försök att få svar på sina frågor; i långa stycken återger hon de frågor hon mejlat eller på annat vis ställt till olika personer, och sedan den aktuella personens svar som oftast har innebörden att de inte vill prata med henne och ber henne att inte kontakta dem mer. Stundtals tycker jag faktiskt att hon är rent respektlös; hon säger att hon har förståelse för att det som hänt naturligtvis är fruktansvärt för de anhöriga, men diskuterar och förundras samtidigt över att de inte vill prata om händelsen och ifrågasätter liksom deras sorgeprocess på ett sätt som stör mig väldigt mycket.

Det som lyfter boken lite är faktiskt den sista tredjedelen, där Höglund berättar om några andra svenska och utländska fall där föräldrar mördat sina egna barn. Eftersom det bara är korta, faktamässiga redogörelser för varje fall med väldigt lite spekulation, blir det hela betydligt mer intressant och kärnfullt.

Läst: Juli 2020

Betyg: 2/5