söndag 13 september 2020

En smakebit på søndag - Keep This to Yourself

Den här veckan är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i En smakebit på søndag. Poängen är att man ska bjuda på ett utdrag ur den bok man läser för tillfället.

Just nu läser jag Keep This to Yourself av Tom Ryan, och jag gillar den verkligen! Boken utspelar sig i en liten kuststad i Maine, som ett år tidigare hemsöktes av en seriemördare. Fyra personer mördades under loppet av en sommar och polisen stod handfallna; när morden upphörde lika plötsligt som de börjat drogs till sist slutsatsen att mördaren varit en okänd besökare som sedermera lämnat staden. Artonårige Mac har svårt att släppa det som hänt; hans bästa kompis Connor blev mördarens fjärde och sista offer och sorgen och ovissheten gnager i honom. När han hittar ett mystiskt meddelande från Connor börjar han misstänka att Connor kanske faktiskt kände sin mördare, och att mördaren i så fall inte alls kan ha varit någon främling på genomresa.

Amazon.com: Keep This to Yourself (9780807541517): Ryan, Tom: BooksSure enough, there's a police car sitting near the entrance to the beach parking lot. As I drive past, I catch a glimpse of Chief of Police Patricia Parnatsky in the driver's seat, looking exhausted - like she has since she failed to catch the killer last year. I know she could have put another police officer in charge of the parking lot, but Trish Parnatsky feels responsible, I think. Responsible for everything that happened, and everything that might still happen if the killer surfaces again, somewhere else.
    Before last summer, a cop at a party would have sent people scattering, grabbing their jackets and backpacks, hiding their booze, climbing in cars, relocating. Now the car is ignored, and although nobody comes out and says it, the security it represents is probably welcomed. There's an understanding now. There are things far more terrible than some drunken teenagers.
    People can pretend all they like that things are back to normal, but deep down, we all know they aren't. 

fredag 11 september 2020

Fem en fredag v. 37

Veckans tema för Fem en fredag är Namn.

Har du eller har du haft något smeknamn?
När jag var liten kallade de flesta i släkten mig för Lina, men numera är det mest mamma och brorsan som gör det. Enstaka personer har också kallat mig för Evve, men av någon anledning tycker jag inte riktigt om det.

Har du velat heta något annat?
Som barn tyckte jag att det var tråkigt att mitt namn var så ovanligt. Jag träffade aldrig någon som hette som jag och det kändes trist. Jag var ju också van vid att bli kallad Lina, så när jag började skolan och alla där kallade mig Evelina kändes det konstigt. Men numera gillar jag verkligen mitt namn och skulle inte vilja byta!

Vet du vad ditt namn betyder?
Jag har ju hört det många gånger men hade så klart glömt, så jag fick faktiskt kolla upp det igen. Det kan antingen komma från Eva, vilket betyder "det lilla livet", eller från Aibhlin, som betyder "vänlig".

Finns det något namn som går igen i din släkt?
Flera stycken! Min farmor hette Märta Maria Evelina (med Märta som tilltalsnamn), så mitt förnamn kommer ju från henne. Mitt andranamn, Ingalill, kommer från mammas sida av släkten. Mamma, mormor och gammelmormor har alla hetat Ingalill i andranamn. Även min lillebror har ärvt båda sina andranamn; Carl från sin pappa och Ingemar från vår morfar.

Matchar ett namn med personligheten?
Det tror jag inte! Det är förstås så att vissa namn är olika vanliga bland olika delar av befolkningen och uppväxten påverkar ju till viss del hur man blir som person, så på så vis kan man väl säga att det kan finnas ett samband, men det har ju egentligen inget med själva namnet att göra. Som lärare träffar jag ju mängder av ungdomar med mängder av olika namn, och generellt tycker jag inte att jag ser något samband mellan namnet och personligheten (även om det förstås ibland kan bli så att jag förknippar ett visst namn med en viss elev).

fredag 14 augusti 2020

Fem en fredag v 33

Veckans tema för Fem en fredag är Antal (och jag skriver på telefonen den här veckan så jag ber om ursäkt för eventuella felformatteringar).


Vilka fem platser har du besökt i sommar?

Jag har mest hållit mig hemma i sommar, men några små resor har det blivit. Två resor till Sundsvall, en utflykt till Nämforsen och hällristningsmuseet, en utflykt för att titta på en gammal fängelsehåla där man höll dömda "häxor" under häxprocesserna, och en och annan sightseeing-runda i närområdet. Och sen den här veckan blev det en oväntad snabbvisit till Uppland eftersom en familjemedlem blev allvarligt sjuk (inte covid, så vi kunde lyckligtvis komma dit).


Vilka fyra saker har du alltid med dig?

Telefon, nycklar, plånbok, solglasögon.


Vilka tre maträtter går på repeat hemma hos dig?

Stekt kycklingfilé med blandade rotfrukter i ugn och pepparsås, spaghettigratäng, currykorv.


Vilka två saker skulle du ta med till en öde ö?

Medicin och en kniv.


Vad är en favoritsak i ditt hem?

Tvättmaskinen. Det är så himla skönt att ha en egen och slippa gå till tvättstugan.


tisdag 28 juli 2020

Morden i Bjärred av Elisabet Höglund

Morden i Bjärred : och andra berättelser om föräldrar som mördat sina barn (inbunden)Titel

Var fick jag tag på boken?
Biblioteket

Vad handlar den om?
I januari 2018 hittades en hel familj döda i en villa i skånska Bjärred. Händelsen fick stor massmedial uppmärksamhet, särskilt då det visade sig att föräldrarna gemensamt tagit beslutet att mörda sina två döttrar och sedan avsluta sina egna liv, detta på grund av att båda döttrarna led av sjukdomen ME och föräldrarna därför inte såg något hopp om att familjen någonsin skulle kunna leva ett normalt liv. 

I boken gör Elisabet Höglund en djupdykning i Bjärred-fallet. Hon accepterar inte polisens knapphändiga information och förklaring av vad som hänt, utan försöker själv undersöka omständigheterna kring händelsen. Var det verkligen båda föräldrarna som gemensamt tog beslutet att familjen skulle dö? Vilken av föräldrarna var det i så fall som handgripligen mördade de två döttrarna? Hur kom det sig att ingen utomstående slog larm om att familjen befann sig i kris innan det han gå så här långt?

Vad tyckte jag?
Helt ärligt förstår jag inte poängen med den här boken. Jag läste själv allt som stod i tidningarna om fallet för två och ett halvt år sedan när det inträffade, och efter att ha läst boken tycker jag nog inte att jag har fått reda på något mer än det jag redan visste. Den information Höglund skrapat ihop hade kanske räckt till en artikel, men det är alldeles för lite för att fylla en hel bok.

Höglund gör ett gott försök att ta reda på mer om fallet än det som polisen redan gått ut med, men får i princip inte reda på någonting. Hon diskuterar ofta och med indignation det hon kallar för en "tystnadspakt" kring Bjärred-fallet, men jag tycker personligen inte alls att det är märkligt. För att skydda offer och anhöriga har utredningen belagts med sekretess och därför får hon inte ut någon mer information från polisen - fullt rimligt anser jag. Familjens anhöriga samt kollegor och vänner avböjer med bestämdhet att prata med henne - även det fullt rimligt, det skulle jag också ha gjort. Den ena dotterns läkare menar att patientsekretessen fortsätter gälla även efter det att patienten i fråga avlidit och därför kan han inte diskutera flickans sjukdom - ja men det säger väl sig självt? Och slutligen avböjer rektorerna på flickornas respektive skolor att svara på Höglunds frågor - även det rimligt; som lärare har jag själv mycket svårt att tänka mig att jag skulle vilja prata med journalister om mina elever!

Summan av kardemumman blir att boken har väldigt lite substans. Det finns en redogörelse från de två poliser som fann familjen döda i hemmet, Höglund lyckas få till en intervju med den ena dotterns pianolärarinna, och även en intervju med en läkare som inte behandlat någon av döttrarna utan bara uttrycker sig i generella ordalag om sjukdomen ME. 

I övrigt utgörs majoriteten av boken av Höglunds misslyckade försök att få svar på sina frågor; i långa stycken återger hon de frågor hon mejlat eller på annat vis ställt till olika personer, och sedan den aktuella personens svar som oftast har innebörden att de inte vill prata med henne och ber henne att inte kontakta dem mer. Stundtals tycker jag faktiskt att hon är rent respektlös; hon säger att hon har förståelse för att det som hänt naturligtvis är fruktansvärt för de anhöriga, men diskuterar och förundras samtidigt över att de inte vill prata om händelsen och ifrågasätter liksom deras sorgeprocess på ett sätt som stör mig väldigt mycket.

Det som lyfter boken lite är faktiskt den sista tredjedelen, där Höglund berättar om några andra svenska och utländska fall där föräldrar mördat sina egna barn. Eftersom det bara är korta, faktamässiga redogörelser för varje fall med väldigt lite spekulation, blir det hela betydligt mer intressant och kärnfullt.

Läst: Juli 2020

Betyg: 2/5

söndag 28 juni 2020

En smakebit på søndag - Stay Gold

Den här veckan är det bloggen Betraktninger som håller i En smakebit på søndag. Poängen är att man ska bjuda på ett utdrag ur den bok man läser för tillfället.

Just nu läser jag Stay Gold, som är Tobly McSmiths debutbok. Boken handlar om Pony och Georgia, som båda går sista året i high school. Pony är ny på skolan och har bestämt sig för att bara ligga lågt och vara en helt vanlig kille; till skillnad från hans gamla skola är det ingen här som vet att han är trans och så vill han att det ska förbli. Georgia tänker också ligga lågt; efter ett jobbigt och pinsamt uppbrott från sin före detta pojkvän har hon bestämt sig för att inte dejta under det här sista året. Men redan första skoldagen upptäcker Pony och Georgia varandra, och det komplicerar saker och ting.
Amazon.com: Stay Gold (9780062943170): McSmith, Tobly: Books

"Pony, keep you head up, OK?"
    "OK," I say.
    "Love you, Bro."
    Bro.
    It's the little things, like my sister calling me Bro. The guy who almost knocked me down saying "Sorry, man." Sure, he almost ended me, but all I'm thinking about is how he said man. Another favorite: "Right this way, sir."
    Forget whiskers on kittens; correct pronouns are a few of my favorite things. It's like hearing your name pronounced wrong all your life and then all of a sudden, people say it correctly. It's shocking and exhilarating. It's one small victory stacked on another.

söndag 14 juni 2020

En smakebit på søndag - The Holdout

Den här veckan har varit fullspäckad! Som jag nämnde i måndags var detta den sista skolveckan, och då är det ju alltid diverse aktiviteter innan läsåret avslutas. Trots att jag jobbar hemifrån just nu så kunde jag vara med på några aktiviteter eftersom vi var utomhus, så det var ju himla trevligt för mig. Eleverna slutade i onsdags, så torsdag och fredag var jag på jobbet eftersom det bara var personal där, och det är ju mycket som ska göras innan vi kan gå på semester; det ska städas och göras betygsanalyser och utvärderas allt möjligt och börja förberedas inför hösten. Kul att få vara på jobbet faktiskt, men det kändes väldigt intensivt för mig som suttit hemma och inte träffat någon på flera månader. I fredags var jag och några kompisar med och tävlade i en livestreamad mordgåta som Comedy Art Theatre höll i, det var superkul men svårt!, och igår fyllde jag hela 30 år. I dessa tider är det ju svårt att få till något riktigt firande så jag får väl ta igen det senare, men det var en lugn och trevlig dag i alla fall.

Men trots allt detta har jag faktiskt ändå hunnit läsa lite också, och just nu läser jag The Holdout av Graham Moore. Boken handlar om Maya, som ombeds att medverka i en dokumentär om ett tio år gammalt mordfall, där Maya själv satt i den jury som frikände den misstänkte mördaren. 

None of them had been prepared for the controversy that greeted the verdict. Only after they'd emerged from their sequester did Maya learn that 84 percent of Americans believed Bobby Nock had murdered Jessica Silver. Which meant that 84 percent of Americans believed Maya and Rick had let a child-killer go free.
    Maya had searched to find another issue on which 84 percent of the population agreed. Only 79 percent of Americans, she'd discovered, believed in God. She'd been grateful to learn that at least 94 percent believed the moon landing was real. 

måndag 8 juni 2020

Tänk snabbt! v. 24

Så är vi äntligen inne på den sista skolveckan (även om jag som lärare faktiskt jobbar ett par dagar nästa vecka också), och denna märkliga termin är snart över. Tänk så konstigt det kan bli; jag har i princip inte varit på jobbet alls de senaste två månaderna utan har bara jobbat hemifrån. Fruktansvärt tråkigt är det, kan jag tala om.

Men nu är det i alla fall måndag, och då är det ju dags för Tänk snabbt! från Enligt O; här kommer mina svar på veckans fem snabba:

Firar Sveriges nationaldag eller inte?
När jag gick på scouterna firade jag för det mesta nationaldagen; vi brukade vara med på kommunens nationaldagsfirande i våra scoutskjortor och höll i fanor och sånt där. Numera bryr jag mig inte direkt, och det hade jag nog inte gjort då heller om det inte hade varit för scouterna.

Fastnar för musik i filmer och tv-serier eller inte?
Filmmusiken är jätteviktig; jag hittar ofta ny musik som jag gillar via filmer och tv-serier. Det är tur att Shazam finns numera, förr fick man försöka lyssna efter några ord som man kunde Googla på för att försöka hitta vilken låt det var.

Katt eller hund?
Jag är vansinnigt förtjust i både hundar och katter, och jag tycker de är bra på olika sätt.

Ringa eller sms:a?
Jag tycker väldigt illa om att ringa till folk och svarar helst inte när det ringer om jag inte vet vem det är. Tacka vet jag sms (och mail).

Läslistor inför sommaren eller inte?
Jag gör aldrig läslistor, och inte inför sommaren heller. Jag läser alltid vad jag känner för just för tillfället.