onsdag 13 mars 2019

Vårenkät

Hos Mia hittade jag en enkät om våren, och det lät ju trevligt så jag lånar den!

Vad ser du mest fram emot med våren?
Det här läsåret har varit riktigt tufft, och extra jobbig är alltid våren med allt som ska hinnas med. Det är jätteskönt att det börjar bli ljust och jag känner mig lite piggare än jag gjort tidigare under vintern, men det är mycket kvar att göra innan jag kan andas ut. I år undervisar jag fyra klasser i årskurs 9, alltså ca. 90 elever (plus nästan lika många i åk 7). Snart är det dags för nationella prov, vilket alltså innebär 90 uppsatser, 90 läsförståelser och 90 hörförståelser för mig att rätta. Puh!

Det jag ser fram emot är alltså månadsskiftet maj/juni när jag förhoppningsvis är klar med det mesta och kan andas ut. Det vore också trevligt om snön försvunnit tills dess, förstås!


Vilket är ditt favoritställe att sitta och läsa?
Jag läser för det mesta i soffan eller i sängen innan jag ska sova. På sommaren kan det vara mysigt att läsa på balkongen, men jag har tyvärr ingen bra stol därute. Hade jag plats skulle jag skaffa en solstol specifikt för att kunna ligga där och läsa.


Vad brukar du ta med dig till din lässtund?
Något att dricka, antingen vatten eller Coca Cola. Jag brukar också lyssna på musik när jag läser, bara på jättelåg volym som bakgrundsljud. Om jag läser i vardagsrummet kör jag Spotify på TV:n och lyssnar oftast på Abba eller något filmsoundtrack. När jag läser innan jag ska sova brukar jag lyssna på Spotifys Sleep-spellista med lugn pianomusik.


Är det någon bok du ser extra mycket fram emot att läsa i vår?
Jag har nyss köpt Silvervägen av Stina Jackson på bokrean, och den har jag hört mycket bra om så jag ser verkligen fram emot att läsa den. Jag tror också att jag ska läsa om A Little Love Song av Michelle Magorian, som är en gammal favorit.


Finns det någon "dammig bok" i hyllan som du är extra sugen på att läsa i vår?
I höstas började jag läsa Sons of Cain av Peter Vronsky, som ger en historisk genomgång av seriemördare. Den är jätteintressant, men ganska tung, så jag läste bara halva. Den är väl inte jättedammig precis, men det börjar faktiskt bli dags att läsa färdigt den.


Finns det någon klassiker du skulle rekommendera alla att läsa?
Klassiker är verkligen inte min starka sida! Men Anne på Grönkulla-serien får väl ändå räknas till den kategorin, och det är verkligen en gammal favorit.


Finns det något du längtar efter, bokmässigt alltså? 
Vårens bokevent (bokrean, of course) har ju redan varit, och den ser jag alltid fram emot. Nu väntar jag på några böcker som släpps under våren och sommaren. I april släpps Fredrik Backmans nya bok Folk med ångest. Även den senaste boken i Simon Becketts serie om David Hunter kommer i april, och i juli kommer Nora Roberts nya bok Under Currents.

Om någon annan vill fylla i enkäten får ni gärna länka hos Mia så att hon ser det!

söndag 10 mars 2019

En smakebit på søndag - Tysta rop

Smakebit på søndag
Den här veckan är det bloggen Betrakninger som står värd för En smakebit på søndag. Poängen är att man ska bjuda på ett utdrag från den bok man läser för tillfället.

Just nu läser jag Tysta rop av Angela Marsons, som är den första boken i serien om kriminalkommissarie Kim Stone. I den här boken hittas en rektor för en privatskola mördad i sitt hem, och det är Kim och hennes team som utreder fallet. Ungefär samtidigt hittas mänskliga kvarlevor i marken som tillhört ett gammalt barnhem.

Tysta rop (inbunden)De svängde in i en lång korridor på andra våningen och visades in på ett kontor där en missfärgad rektangel på dörren talade om att namnskylten redan hade tagits ner.
    Mannen bakom skrivbordet reste sig. Hans kostym var dyr och slipsen glänste i himmelsblått siden. Det jämnsvarta håret antydde att han nyss hade färgat det.
    Han räckte fram handen över skrivbordet. Kim såg sig omkring, tittade på det som fanns på väggarna. Alla intyg och diplom, alla minnessaker med Teresa Wyatts namn på, hade försvunnit.
    Bryant tog emot den utsträckta handen.
    "Tack för att ni varit så tillmötesgående, mr Whitehouse."
    "Jag har förstått att ni är tillförordnad rektor", sa Kim.
    Han nickade och satte sig ner. "Jag kommer att gå in som rektor nu, och om jag kan göra något för att hjälpa till med utredningen..."
    "Åh, det är jag säker på", avbröt Kim. Det var något lömskt över honom. Allt verkade så välrepeterat. Det faktum att han redan hade flyttat in på Teresa Wyatts kontor och avlägsnat alla spår av henne var minst sagt smaklöst. Teresa Wyatt hade varit död i mindre än tolv timmar. Kim gissade att den här mannen redan hade uppdaterat sitt cv.

söndag 3 mars 2019

En smakebit på søndag - Thirteen


Den här veckan är det bloggen Flukten fra virkeligheten som står värd för En smakebit på søndag. Poängen är att man ska bjuda på ett utdrag från den bok man läser för tillfället.

Just nu läser jag Thirteen av Steve Cavanagh. Det handlar om den före dette bedragaren Eddie Flynn som sadlat om till försvarsadvokat, och nu ska försvara Hollywoodstjärnan Bobby Solomon i vad som beskrivs som århundradets mordrättegång. Under rättegången väcks en misstanke hos Eddie: inte nog med att hans klient är oskyldig, kan det i själva verket vara så att den riktige mördaren sitter i juryn?

Thirteen (Eddie Flynn #4)
"I don't mean to be an asshole, Rudy. You're right. Most lawyers would kill to get that chair, but I'm not like most lawyers. From what I've read in the papers, and from what I've seen on TV, I think Robert Solomon murdered those people. And I'm not gonna help a murderer walk, no matter how famous he is, or how much money he's got. Sorry, my answer's no."
    Rudy still wore that five-thousand-dollar smile but he was looking at me sideways, and nodding slightly.
    "I get it, Eddie," said Rudy. "Why don't we call it an even quarter million?"
    "It's not about the money. I don't roll for the guilty. I've been down that road a long time ago. It costs more than money can buy," I said.
    A realization spread over Rudy's face, and he put the smile away for a while. "Oh, well, in that case we don't have a problem. See, Bobby Solomon is innocent. The NYPD framed him for the murders," said Rudy.
    "Really? Can you prove that? I said.
    Rudy paused. "No,' he said, 'But I think you can."

torsdag 28 februari 2019

Februari 2019


Lästa böcker
Honestly Ben av Bill Konigsberg
Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried
Love as Always, Mum xxx av Mae West och Neil McKay
Grottmannen av Jørn Lier Horst
Utmarker av Arne Dahl

Antal: 5
Svenska: 3
Engelska: 2
Antal sidor: 1578
Snittbetyg: 4,2

Bästa bok: Grottmannen
Sämsta bok: -
Största överraskning: Grottmannen
Största besvikelse: Love as Always, Mum xxx

Kommentar
Det går fortsatt bra med läsningen. Den här månaden har jag läst enligt mitt schema men även sträckläst en del, och det är så himla skönt att känna att jag har kommit igång igen.

Jag har läst flera riktigt bra böcker den här månaden, och snittbetyget ligger en bra bit över det från januari. Den bästa boken var även den största överraskningen, nämligen Grottmannen. Jag hade inga som helst förväntningar på boken eftersom jag varken hade hört talas om författaren eller serien förut, och det blev en glad överraskning att den var så himla bra.

Någon sämsta bok har jag inte. Jag trodde ett tag att det skulle bli Utmarker, för i början tyckte jag väldigt illa om huvudpersonerna och att handlingen var spännande kompenserade inte för det. Lyckligtvis lossnade det mot slutet, och jag fick höja mitt tilltänkta betyg ett snäpp. Det slutade också med en sådan jäkla cliffhanger, så jag måste nog läsa nästa bok i serien fast jag inte hade tänkt det.

Att kalla Love as Always en besvikelse är att ta i; som jag skrev i recensionen tyckte jag att den var bra och läsvärd, men jag hade nog lite väl högt ställda förväntingar som inte riktigt uppfylldes.

Jag har ingen läsplan för mars, men jag har beställt en hel hög böcker från bokrean som jag nu väntar på med spänning.

tisdag 26 februari 2019

Grottmannen av Jørn Lier Horst

Grottmannen (pocket)Titel: Grottmannen
Författare: Jørn Lier Horst
Förlag: Lind o Co
Sidor: 392

Det är december, och den erfarne kriminalkommisarien William Wisting utreder att fall med en man som hittats död på en julgransodling. Kroppen har legat länge och blir därför svår att identifiera, men bland mannens ägodelar hittas en lapp med ett fingeravtryck på. Fingeravtrycket visar sig tillhöra en amerikansk seriemördare som varit på rymmen i årtionden, och plötsligt blir utredningen mycket större än Wisting någonsin kunnat tänka sig. FBI kopplas in, samtidigt som polisen desperat försöker undanhålla för media vad som pågår eftersom de inte vill skrämma bort den seriemördare som de nu tror befinner sig i landet. Extra knepigt blir det för Wisting, eftersom hans dotter Line är kriminalreporter.

Lyckligtvis är Line upptagen på annat håll. En av pappans grannar har hittats avliden i sitt hem, och det visar sig att den äldre mannen har suttit död i sin stol framför TV:n i fyra månader utan att någon saknat honom. Det gör Line upprörd. Hon börjar fundera över hur en människa kan vara så ensam att ingen märker om han försvinner, och snart har hon bestämt sig för att skriva en artikel om ämnet. I ett försök att kasta ljus över mannen och hans ensliga liv börjar hon forska i hans uppväxt och intervjuar de få människor som en gång känt honom.

Kommentar
Jag läser mest engelskspråkig litteratur (men ganska ofta översatt till svenska, förstås), och har i ärlighetens namn ganska dålig koll på svenska författare, för att inte tala om författare från våra nordiska grannländer. Jag kan nog räkna på ena handen de böcker jag läst av norska författare, och det kan nog vara så att det här är min första norska deckare. Så det var ju trevligt att den första var så väldans bra!

Eftersom jag aldrig hade hört talas om författaren och köpte boken lite i förbifarten när det var extrapris någonstans, hade jag inte riktigt klart för mig att boken ingår i en serie. Lyckligtvis gick den utmärkt bra att läsa trots att jag inte läst någon av de tidigare böckerna i serien; det handlar främst om fallen, och inte särskilt mycket om Wistings eller Lines privatliv. Det lilla man kanske behöver veta nämns i förbigående, och jag känner inte att jag har missat något. Samtidigt gillar jag både Wisting och Line, och jag tycker att jag får ett hyfsat hum om deras personligheter trots att det inte är där fokus ligger.

Som sagt handlar boken i första hand om huvudpersonernas arbete. Det finns två parallella handlingar: polisutredningen kring den döda mannen i skogen och Lines efterforskningar för sin artikel, och jag tycker att fördelningen mellan de båda är väl avvägd. Båda delarna är mycket spännande, och jag känner aldrig att någon del av handligen tar över för mycket, vilket jag ibland kan uppleva annars. Det blir intressant direkt på första sidan och sedan håller spänningen i sig ända till slutet. Det finns gott om villospår (jag trodde jättelänge att jag hade räknat ut hur det låg till, men det visade sig vara helt fel), och sådant gillar jag.

Jag är fortfarande inne i en period där jag måste schemalägga min läsning för att det ska bli av, men den här sträckläste jag. Jag saknat känslan av att verkligen inte kunna lägga ifrån mig boken, och för det känner jag faktiskt nästan en tacksamhet gentemot författaren.

Jag kommer definitivt att läsa fler böcker ur den här serien, bara jag lyckas räkna ut i vilken ordning de kommer!

Betyg: 5

tisdag 19 februari 2019

Love as Always, Mum xxx av Mae West

Love as Always, Mum xxx (inbunden)Titel: Love as Always, Mum xxx
Författare: Mae West och Neil McKay
Förlag: Seven Dials
Sidor: 320

Love as Always, Mum xxx är en självbiografisk berättelse om att växa upp med föräldrar som är seriemördare.

Världen fick upp ögonen för Fred och Rosemary West våren 1994, då det uppdagades att paret under en tjugoårsperiod gjort sig skyldiga till minst tolv mord i och omkring den engelska staden Gloucester. Offren var för det mesta ensamma tonårsflickor eller unga kvinnor som kom från svåra förhållanden och hyrde rum av paret West. De tillfångatogs, våldtogs och torterades till döds, och Fred begravde sedan deras styckade kroppar under golvet eller i trädgården på den numera ökända adressen 25 Cromwell Street.

Parets många barn var helt ovetande om vad föräldrarna hade för sig, men for fruktansvärt illa. Rose var mycket grym mot barnen och slog dem ofta, och Fred utsatte några av flickorna för sexuella övergrepp. Två av mordoffren var deras egna barn: Charmaine som var Freds dotter från ett tidigare äktenskap, samt deras äldsta gemensamma dotter Heather.

I boken berättar dottern Mae om sin uppväxt i huset på Cromwell Street, som senare skulle komma att kallas "the House of Horrors", sin kamp för att förstå och bearbeta det som framkommit om föräldrarna, och om sin relation till sin mamma Rose, som sitter i fängelse på livstid. Mae hann aldrig träffa Charmaine, men hon och Heather stod varandra mycket nära och saknaden efter den mördade storasystern löper som en röd tråd genom berättelsen.


Kommentar

Som true crime-nörd har jag tidigare hört och läst mycket om Fred och Rose West, och jag tycker att jag "kan" fallet, så att säga. Därför blev jag mycket intresserad när jag fick veta att ett av barnen skrivit en bok, och det var onekligen en fascinerande upplevelse att få läsa om dessa människor berättat av någon som stod dem nära.

I första hand handlar boken om Mae och hennes syskons uppväxt, och om hennes upplevelse av det rättsliga efterspelet när föräldrarnas brott avslöjades. Det handlar i stort mer om föräldrarna Fred och Rose West än om de ökända seriemördarna, och det tycker jag är bra. Boken ger en snabbgenomgång av brotten som gör att den som inte känner till fallet sedan tidigare kan hänga med, och för den som vill göra en djupdykning finns det mängder att läsa eller se på andra ställen. Just här är jag mer intresserad av hur Fred och Rose var som personer och som föräldrar (riktigt vidriga, visar det sig).

Jag har på sistone blivit väldigt intresserad av anhöriga till seriemördare; jag kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att få veta att en närstående, kanske till och med ens egen förälder, gjort så fruktansvärda saker mot andra människor. Jag tänker att även förövarens anhöriga i någon mån måste ses som offer, även om det så klart blir komplicerat när det sätts i relation till de faktiska mordoffren och deras anhöriga. Detta tycker jag att Mae West lyfter fram på ett intressant sätt i boken. Jag kände till att Fred West tog sitt liv i häktet och aldrig hann ställas inför rätta för sina brott (jag tycker för övrigt inte att detta räknas som en spoiler att skriva det här), men vad som hände sedan har jag aldrig riktigt funderat över. Tydligen är det komplicerat att hantera en död seriemördare, eftersom ingen kyrkogård vill ta emot en kista och sätta upp en gravsten på grund av den vandalisering som säkerligen följer. Och hur håller man en begravningsgudstjänst för en person om vilken det inte finns något gott att säga?

Överlag tyckte jag att boken var intressant och läsvärd, men jag är kanske inte jätteimponerad av språket. Jag förstår ju att Mae West har fått hjälp att skriva boken, främst av Neil McKay som står som medförfattare men säkert även av andra, och kanske är det därför som jag tycker att språket då och då känns lite platt. Istället för inlevelsefullt blir det ibland ett uppradande av fakta och händelser, och det stör lite. Jag tyckte även att det inledande kapitlet var något rörigt, och jag blev till och med lite förvirrad trots att jag kände till fallet sedan innan.

Men trots detta rekommenderar jag boken varmt, även till den som inte känner till Fred och Rose West sedan tidigare. Det är en intressant skildring av hur det kan vara att växa upp i en dysfunktionell familj, att sakna en förlorad familjemedlem, och att hantera att ens familj plötsligt blir känd för alla i hela landet av den vidrigaste orsak man kan tänka sig.

En sak som bör påpekas för den som inte känner till fallet innan hen läser boken, är frågan om Roses skuld. Efter att paret West åkte fast försökte både Fred och Rose friskriva Rose från all skuld och hävdade att Fred själv begått morden och att Rose inget vetat. Under många år trodde dottern Mae på detta, även långt efter att de andra barnen accepterat att så nog inte var fallet. Detta har ett stort utrymme i boken, och det verkar nästan som att Mae fortfarande inte riktigt accepterat att Rose var lika inblandad som Fred. Eftersom detta är hennes berättelse framstår det ibland som att det råder tveksamheter kring Roses skuld, men såvitt jag förstår är det belagt att Rose kände till morden och deltog i majoriteten av dem.

Som Roses egen advokat uttrycker det i en dokumentär om fallet som jag såg nyligen: "I wouldn't sleep at night if I was convinced she was innocent. And I do sleep quite well at night."

söndag 17 februari 2019

En smakebit på søndag - Love as Always, Mum xxx


Den här veckan är det bloggen Flukten fra virkeligheten som står värd för En smakebit på søndag. Poängen är att man ska bjuda på ett utdrag från den bok man läser för tillfället.

Just nu läser jag Love as Always, Mum xxx av Mae West, som är dotter till det brittiska seriemördarparet Fred och Rosemary West. I boken berättar hon om sin uppväxt i det numera ökända huset på 25 Cromwell Street i Gloucester, där föräldrarna utan sina barns vetskap torterade och mördade flertalet unga kvinnor. Även barnen utsattes för våld och övergrepp av både Fred och Rose, men de kunde även uppträda som helt vanliga föräldrar som skojade med barnen och bakade tårta när någon fyllde år.

Jag har nästan läst klart boken och har redan börjat fila på en recension, som bör komma till veckan. Kom gärna tillbaka då!

Love as Always, Mum xxx (inbunden)Dad always kept a close eye on current affairs and would insist on watching news programmes whenever they came on. He seemed obsessed with them, especially News at Ten. We all had to keep quiet and watch with him. In hindsight, I wonder if he may have done this out of worry, somewhere at the back of his mind, that one of the bodies had been discovered. Not the ones in the house, but the others he'd buried in the fields near Much Marcle. He had no patience with soaps and drama, which, as we grew older, we used to enjoy watching in our room - a luxury most of my friends didn't have because Dad used to steal the TV's and the electricity they were plugged into. He was especially scathing about EastEnders, which he refused to have on, saying there was too much violence and he found it depressing.
    He'd watch videos frequently, as would Mum. Some of these were ordinary mainstream films - his favourite being Bambi. 'Breaks my heart, it does,' he used to say. ''Specially the bit where Bambi's mother dies.'