lördag 18 juni 2016

Ensam på Mars av Andy Weir


Titel: Ensam på Mars (The Martian)
Författare: Andy Weir
Förlag: Bookmark
Sidor: 448

I en inte alltför avlägsen framtid har NASA börjat genomföra bemannade expeditioner till Mars. I besättningen på Ares 3, den tredje bemannade expeditionen, finns huvudpersonen Mark Watney. Mark är astronaut, maskininjengör och botaniker, och får som sjuttonde person någonsin äran att sätta sin fot på Mars.

Redan på sjätte dagen tvingas dock besättningen avbryta den månadslånga expeditionen. På grund av en sandstorm får de order att lämna habitatet, den tältliknande struktur som varit deras hem under expeditionen, och bege sig till farkosten som ska ta dem därifrån. På vägen inträffar en olycka som skiljer Mark från resten av gruppen, och i tron att han är död måste de övriga fem åka hem utan honom.

Mark överlever mirakulöst och lyckas ta sig tillbaka till habitatet, men eftersom ingen på jorden vet att han lever måste han komma på ett sätt att överleva helt ensam tills nästa expedition, Ares 4, anländer till Mars. Problemet är att det är fyra år dit, och han bara har mat för 400 dagar...

Kommentar
Jag köpte Ensam på Mars på årets bokrea, men har skjutit upp läsningen av den tills nu av den enkla anledningen att jag var rädd att inte gilla den, för det är så jag hanterar saker i mitt liv. Jag oroade mig för övrigt helt i onödan; detta är en av de bästa böckerna jag läst i år.

Det är en rafflande historia från första till sista sidan, och när jag väl började läsa plöjde jag utan vidare halva boken i en sittning. Marks berättelse varvas med kapitel som utspelar sig på jorden, där NASA ganska snart inser att Mark lever och desperat försöker undsätta honom. Båda delarna av historien är vansinnigt spännande och jag kände aldrig att någon del tog över, vilket jag annars tycker kan hända ibland.

Mark är en fantastisk huvudperson. Han befinner sig i en otroligt påfrestande situation, men lyckas ändå behålla sin humor och uppfinningsrikedom, och det är mycket underhållande att följa hur hans MacGuyver-fasoner håller honom vid liv. En del saker han lyckas med känns nästan lite för otroliga, men tydligen har boken hyllats för sin korrekta vetenskap av folk som till skillnad från mig vet vad de pratar om, så på den punkten får jag vika mig.

Något annat som jag verkligen gillar med boken är att det inte finns någon egentlig antagonist, förutom möjligen själva Mars och dess ogästvänliga miljö. Det var ingens fel att Mark blev lämnad där; det var en ren och skär olyckshändelse och hans besättning gjorde helt rätt som åkte därifrån. På jorden finns en och annan byråkrat som försvårar räddningsarbetet en smula, men ingen är verkligt ond och alla som är inblandade gör verkligen sitt bästa för att hjälpa Mark.

Istället är detta faktiskt en mycket positiv berättelse, en som tror på vetenskapen och att människan i grunden är god, och för mig kom det som en trevlig överraskning bland de många dystopier som utgör vår moderna litteratur. Trots sin intensitet är boken också fantastiskt rolig, och jag skrattade högt många gånger.

Som ni kanske förstår får Ensam på Mars högsta poäng av mig, och jag rekommenderar den verkligen till typ alla.

Jag har även sett filmatiseringen av boken, men jag tänkte göra ett separat inlägg om den så snart jag hinner.

torsdag 9 juni 2016

Veckans bokbloggsfråga: Mina nära och kära

Veckans bokbloggsfråga lyder:
Läser även dina nära och kära? Är böcker, läsande och bokbloggande ett intresse du delar med andra i din närhet? Ger du ofta bort bokpresenter till jul, födelsedagar och andra firanden?

Jag kommer från en familj av läsare. När jag växte upp läste både min mamma och min låtsaspappa, och hemma hos oss fanns alltid många hyllmetrar böcker. Mitt deckarintresse har jag fått från mamma. Jag gillade inte sådant själv när jag var liten, men ibland brukade jag skrämma mig själv genom att läsa baksidestexterna på mammas böcker, och så småningom började jag tycka att det var mer intressant än otäckt. 

På senare år har även min lillebror börjat läsa. Han är sex år yngre än mig, så innan jag flyttade hemifrån brukade jag läsa för honom. Jag minns att vi tog oss igenom de fem första Harry Potter-böckerna på nolltid, och Molly Moon-böckerna blev favoriter hos oss båda. Nu när brorsan blivit äldre (han fyller 20 till hösten, vilket känns helt sjukt för i min värld är han fortfarande typ elva) har också han funnit glädjen i att läsa.

Bland mina vänner finns många läsare, och också där har högläsningen funnits med. Det började 2007 när vi var på scoutläger i Skåne och hade högläsning i tältet varje kväll. Efter det har det funnits många tillfällen för högläsning, och det är alltid supermysigt.

Däremot ger eller får jag sällan böcker i present. Det är så svårt att veta vad folk är intresserade av att läsa, såvida de inte uttryckligen säger att de önskar sig en viss bok, och jag tror att mina nära och kära känner detsamma när det gäller presenter till mig.

fredag 3 juni 2016

Enkät: lånat, bytt och fått

Veckans tema på Kulturkollo är Lånat, bytt och fått. Jag lånar (hehe) enkäten därifrån:

Hur många biblioteksböcker har du hemlånade just nu?
Faktiskt inga alls! Tills för två år sedan bodde jag i Eskilstuna, och då hade jag jämt biblioteksböcker hemma. Dels är stadsbiblioteket där jättebra, och dels var jag ju en fattig student, så det föll sig naturligt att låna böcker. Där jag bor nu är biblioteket mycket mindre och inte alls lika bra. Dessutom jobbar jag ju nu och har därför mer pengar att röra mig med, så numera blir det oftast så att jag köper de böcker jag vill läsa.

Vilken var den senaste boken du fick?
För ganska precis ett år sedan fick jag fyra pocketböcker i födelsedagspresent av en vän/kollega, nämligen Fågelmannen, Det fördolda, Skuggpojken och Pepparkakshuset.

Vilken var den senaste boken du gav bort?
Det minns jag faktiskt inte. Dock jag har lyckats förvärva två exemplar av 22/11/63 av Stephen King, så den ena ska min bror få nästa gång vi ses.

Vilken var den senaste boken du bytte till dig och mot vad?
Oj, ingen aning! Kan inte komma ihåg att jag någonsin bytt böcker med någon.

Vad läser du just nu och hur fick du tag på den boken?
Ensam på mars av Andy Weir, som jag köpte på årets bokrea.

måndag 30 maj 2016

Mindhunter av John Douglas och Mark Olshaker

Författare: John Douglas, Mark Olshaker
Förlag: Random House
Sidor: 384

Jag tror inte att någon som läser min blogg kan ha missat att jag är väldigt intresserad av mord och andra brott, och att en stor andel av de böcker jag läser är deckare. En bok som jag dock aldrig tidigare nämnt på bloggen är Mindhunter av John Douglas och Mark Olshaker. 

I Mindhunter berättar John Douglas om sin långa karriär som beteendevetare inom FBI. Han var till och med en av grundarna av BAU, FBIs avdelning för beteendevetenskap (dvs. den avdelning av FBI som tv-serien Criminal Minds handlar om), och han är vad jag förstår mycket respekterad inom området.

En får läsa om Douglas och hans kollegor då de i slutet av 1970-talet bestämde sig för att ta reda på hur seriemördare fungerar, och under en period reste runt i USA, besökte fängelser och intervjuade seriemördare och andra förbrytare. Syftet var att skapa sig en uppfattning om förbrytarnas personligheter och beteenden, som de sedan kunde använda i utredningen av andra brott. Sedan följer en mycket spännande inblick i Douglas karriär och de ohyggligheter som utformat den.

John Douglas
Överlag är detta en mycket intressant bok för den som är intresserad av mord och mordutredningar. En får läsa om en rad olika brott som Douglas och hans kollegor utrett, och även ta del av de intervjuer som Douglas genomförde med brottslingar i början av sin karriär. Dessutom berättar Douglas ganska ingående om hur mordutredningar går till, och vilka beslut som fattas och varför. Det är absolut inget för den känslige; Douglas besparar läsaren ingen detalj och det är ofta både obehagligt och sorgligt.

Ofta förklarar han en viss aspekt av arbetet, och använder specifika fall han utrett för att illustrera vad han menar. Kapitlet “Everybody Has a Rock” handlar till exempel om att alla har något som gör dem sårbara, även helt oskyldiga människor, och att en skicklig utredare kan lista ut vad som gör en specifik gärningsman sårbar och använda det emot dem. Kapitlets titel kommer från ett fall där offret slagits ihjäl med en sten. Douglas berättar om hur de skulle förhöra en misstänkt gärningsman, och då lade stenen i fråga på ett bord i förhörsrummet. Den skyldige kände omedelbart igen stenen och var under förhöret märkbart besvärad av att den fanns i rummet. Tanken är förstås att en oskyldig person inte skulle ha reagerat på det viset.

Att boken har några år på nacken (den första utgåvan kom 1995) tycker inte jag gör någonting. Det märks egentligen först i slutet, då Douglas knyter ihop säcken genom att spekulera i några olösta fall. Han kommenterar bland andra The Green River Killer och BTK, två av USAs mest ökända seriemördare. Gary Ridgway och Dennis Rader greps 2001 respektive 2005, och båda har sedermera erkänt och dömts. Att detta inte finns med i boken ser inte jag som ett problem.

Tyvärr har boken en del problem som stör mig. På Goodreads gav jag boken 3 av 5 i betyg, och det beror på ett par större invändningar som jag hade mot boken.

För det första är bokens 100 första sidor fruktansvärt tråkiga. Läsaren får följa Douglas ungdomsår, och hur han bildade familj och så småningom kom att arbeta för FBI. Nu är jag inte överförtjust i memoarer, men jag har svårt att se hur ens en person som gillar memoarer skulle kunna finna inledningen av denna bok intressant.

För det andra har jag svårt för Douglas personlighet. Det råder inget tvivel om att John Douglas är en otroligt begåvad och framgångsrik person som under sin karriär utfört ett enormt viktigt arbete, men han är så oerhört självgod att jag vill kräkas. Många är situationerna då Douglas får briljera över fumliga idioter till mordutredare och det blir ofta svårt att avgöra om det verkligen gick till så, eller om det är Douglas fasta övertygelse om sin egen förträfflighet som skiner igenom. En smula ödmjukhet sitter aldrig fel, om du frågar mig. 

Douglas är även en engagerad förespråkade för dödsstraff. Jag är personligen emot dödsstraff, även efter att ha läst denna bok. Kanske hade jag känt annorlunda om jag hade samma erfarenheter som Douglas, och jag inser att ämnet är relevant i en bok om seriemördare, men jag tycker ändå att det blir lite för mycket prat om just det. När en representant för ordningsmakten i en bok om sin karriär uttrycker att en delstat hade den “goda smaken” att ha ihjäl en person, även om personen i fråga begått ett brutalt mord, så tycker jag att det blir lite… ja, osmakligt, faktiskt. 

Men om du är intresserad av ämnet och kan stå ut med en gubbe som tycker att han är Guds gåva till folket, så är detta en riktigt intressant och läsvärd bok, och jag rekommenderar den erkligen.

tisdag 24 maj 2016

Tematrio - Hemligheter

Jag har verkligen varit inaktiv på bloggen på sistone. Jag hade en sådan jäkla bra start på året och plöjde en hel hög böcker på nolltid, men omkring mitten av mars gick luften ur mig och sedan dess har jag inte läst ut en enda bok. Jag har liksom känt mig totalt omotiverad att läsa eller ens tänka på böcker, och därför har bloggen tagit stryk också. Jag känner dock att denna hemska svacka kanske börjar vara på väg att gå över, så jag försöker mig lite försiktigt på en tematrio för att se hur det känns.

Veckans tema är hemligheter, och jag har valt ungdomsböcker med lite olika vinklar på temat.



Speak av Laurie Halse Anderson är en av mina gamla favoriter. Huvudpersonen är fjortonåriga Melinda som efter en traumatisk upplevelse i princip slutat prata. Ingen i hennes omgivning vet vad hon varit med om, och det tar lång tid innan hon kan berätta.





Openly Straight av Bill Konigsberg handlar om Rafe, vars upplevelse av att komma ut har varit förhållandevis smärtfri. Han har dock tröttnat på att alla bara känner igen honom som “the gay kid” och verkar tycka att det är det enda intressanta med honom. Därför bestämmer han sig för att inte berätta för någon på sin nya internatskola om sin sexualitet. Han poängterar att han inte tänker ljuga för någon, utan snarare bara låta folk anta, liksom. Det går väl sådär.



Jasper Dent-serien av Barry Lyga handlar om sjuttonåriga Jazz, vars pappa Billy är en ökänd seriemördare. Jazz har i hela sitt liv vetat vad hans pappa håller på med, men höll detta hemligt ända tills han var tretton år och Billy lyckades avslöja sig helt på egen hand. I serien förs en intressant diskussion kring den lojalitet som barn kan känna gentemot sina föräldrar även när föräldrarna gör fruktansvärda saker, och hur omvärlden (och Jazz själv ibland) har svårt att förstå hur han kunde låta detta fortgå under så många år.

söndag 10 april 2016

Bokbloggsjerka 8 - 11 april

Veckans jerkafråga handlar om spänning, och jag hoppas att det ska hjälpa mig att få igång mitt bloggande igen efter svackan jag haft de senaste veckorna.

Till skillnad från många andra tycker jag nog visst att Nora Roberts böcker kan passa in i spänningsgenren - kanske inte alla hennes böcker, men definitivt en del av dem. Roberts har ju liksom gjort det till sin grej litegrann att skriva böcker som både är spännande och romantiska, och då tycker jag inte riktigt att de behöver förpassas till bara en genre. 


Jag läser ofta böcker som är spännande på olika sätt. En av dem är The String Diaries av Stephen Lloyd Jones. Boken handlar om en familj som i generationer förföljts av en övernaturlig varelse som kan förändra sitt utseende så att han ser ut exakt som någon annan. På så vis kan han komma åt familjen genom att kidnappa eller döda en familjemedlem och ta dennes plats. 

Jag har nog aldrig förut känt mig så paranoid som när jag läste den här boken. Familjen i boken har efter så många år av förföljelse infört ett system där de vid minsta misstanke dubbelkollar att alla i familjen är den som som de påstår sig vara (oftast genom att ställa frågor som bara rätt person kan svara på), men det hjälper ju bara för stunden. Karaktärer som tidigare bekräftats vara sig själva kan ju när som helst bli utbytta, så det var lite som att läsa en deckare där vem som helst kan tänkas vara mördaren, fast typ fyrtio gånger värre. 


För den som gillar psykologisk spänning och urban fantasy är det verkligen en bok jag kan rekommendera!

fredag 1 april 2016

Mars 2016



Lästa böcker
Granne med döden av Alex Marwood
En enda natt av Simona Ahrnstedt
Främligen vid havet av Nora Roberts

Antal: 4
Omläsningar: 0
Svenska: 4
Engelska: 0
Snittbetyg: 3, 88

Bästa bok: Granne med döden
Sämsta bok: -
Största överraskning: Främlingen vid havet
Största besvikelse: -

Kommentar
Mitt år när det gäller läsningen började riktigt bra, och det höll i sig även i mars. Fyra böcker på en månad är bra för att vara mig, och trots att jag inte har läst någonting alls under påsklovet ligger jag ändå sex böcker före enligt min årsutmaning på Goodreads, så jag är supernöjd.

Med det sagt har mars varit en riktigt skum månad. Jag har för det första bara läst böcker på svenska, och jag vet faktiskt inte när det hände senast. Dessutom har jag läst två romance-böcker, och det hör heller inte till vanligheterna. 

Det var ganska länge sedan jag läste en bok som jag verkligen inte gillade, och mars läsning var inget undantag. Jag gillade alla fyra böckerna på olika sätt.

Bäst var dock Granne med döden (den otroligt töntiga titeln till trots), vilket kanske inte är så konstigt då den verkligen ligger inom min comfort zone och var den enda som jag redan i förväg var säker på att jag skulle gilla.

Den största överraskningen var Främlingen vid havet. Jag var högst osäker på om jag skulle gilla den då mina tidigare erfarenheter av Nora Roberts har varit lite sisådär, men jag tyckte faktiskt att den var riktigt bra.

Jag har inte för vana att bestämma i förväg vad jag ska läsa, för då blir det genast ett tvång och min inre treåring slår bakut, så jag har ingen plan för april. Dock är jag riktigt spänd på Inga kelgrisar, inga styvbarn av Cia Sigesgård efter att ha hört den jämföras med Granne med döden, så det kan kanske hända att jag tar mig an den under april.