fredag 18 januari 2019

Bokbloggsjerka 18 - 21 januari

Veckans jerkafråga handlar om vilken barn- eller ungdomsbok en tycker är allra bäst.

Även om jag inte läser jättemycket barn- och ungdomslitteratur numera, finns det många sådana böcker som jag minns med värme. Harry Potter, Anne på Grönkulla och Kitty-serien var några favoriter som jag verkligen plöjde som barn.

Den fristående ungdomsbok som jag älskar allra mest är ändå A Little Love Song (En liten kärlekssång i svensk översättning) av Michelle Magorian. Magorian är mest känd för Godnatt Mister Tom, men denna är min absoluta favorit.

Bildresultat för a little love songBoken handlar om sjuttonåriga Rose, som tillsammans med systern Diana tillbringar sommaren och hösten 1943 på den brittiska landsbygden. Fadern har nyligen omkommit i kriget, och modern är på turné och uppträder för trupperna. Rose avundas den vackra Diana, och tycker att hon själv är så ful så hon förstår inte hur någon ska kunna älska henne.

Som titeln antyder innefattar boken en kärlekshistoria, men det finns även otroligt mycket annat, och jag tycker att det är en mycket fin berättelse och en bra tidsskildring.

Jag tror att jag var i fjortonårsåldern när jag läste boken för första gången, och jag har läst om den ett flertal gånger sedan dess; den passar utmärkt även för vuxna läsare. Nu när jag skriver om den känner jag att det kanske börjar bli dags för ännu en omläsning!

torsdag 17 januari 2019

Hett i hyllan #1

Jag lånar Monikas koncept Hett i hyllan, som går ut på att visa upp böcker som stått olästa i hyllan länge.

I oktober 2013 köpte jag To Kill a Mockingbird av Harper Lee, dels för att jag tyckte att omslaget var fint, men också för att jag tänkte att jag skulle bli en sådan där bildad människa som har läst en massa "fin" litteratur. Det gick väl sådär.

Men snygg är den!


To Kill a Mockingbird

fredag 11 januari 2019

Kaosutmaning 2019

Nu jäklar, hörni, var det länge sedan ni hörde av mig! (Jag kanske rentav inte har några läsare längre, who knows?)

Jag har haft ett superlångt uppehåll, då jag känt mig totalt oinspirerad att läsa och heller inte haft tid, och därför blev det ju inget bloggande heller. Jag slutade till och med läsa fanfiction ett tag, hör och häpna. Under 2017 läste jag 13 böcker, varav åtta var ljudböcker. Under 2018 fick jag ihop hela fyra.

Bedrövligt, alltså, men jag har en ursäkt. Som jag har nämnt tidigare jobbar jag som högstadielärare, men jag kanske (eller kanske inte, vet faktiskt inte) har nämnt att jag inte har varit behörig. Jag gick lärarprogrammet under 2009-2014 men av olika anledningar gjorde jag inte färdigt alla kurser och fick därför ingen examen. Jag fick jobb ändå och jobbade några år, innan jag till slut blev antagen till ett program för obehöriga lärare. För ca. två år sedan började jag därför plugga på halvtid, samtidigt som jag fortfarande jobbade heltid. Det som fick ryka var förstås alla former av fritidsintressen. Så i somras blev jag äntligen färdig och fick min examen! Sedan var jag tvungen att återhämta mig ett tag, men nu börjar jag känna att energin kommit tillbaka, och jag har även så smått börjat läsa igen.

Jag har inga krav på sig själv att läsa ett visst antal böcker i år. Istället tänker jag inleda mitt nya läsliv med årets kaosutmaning. Jag har gjort den en gång förut, och det känns lagom jobbigt. Liksom förra gången tänker jag inte fokusera så mycket på utmaningen, utan mest läsa det jag känner för och sedan se om de passar in på någon punkt.

Poängen med utmaningen är alltså att pricka av minst 20 av de 35 punkterna innan året är slut, och varje bok får naturligtvis bara förekomma en gång.


Här är alla punkter:

1. Läs en bok som har ett blått omslag.

2. Läs en bok som är en dystopi.

3. Läs en bok vars författare är från Afrika.

4. Läs en bok vars författare är från Asien.

5. Läs en bok vars författare är från Australien eller Nya Zeeland.

6. Läs en bok vars titel bara består av ett enda substantiv.

7. Läs en SF-bok.

8. Läs en bok som utspelar sig i Värmland.

9. Läs en bok som skrevs före 1900.

10. Läs en biografi.

11. Läs en bok som du har lånat på biblioteket.

12. Läs en bok med ett djur på omslaget.

13. Läs en tegelsten (minst 500 sidor).

14. Läs en bok med färre än 150 sidor.

15. Läs en barnbok.

16. Läs en debutroman.

17. Läs en bok utgiven 2019 av en svensk författare.

18. Läs en bok skriven från ett jagperspektiv.

19. Läs en kriminalroman. Insidious Intent av Val McDermid

20. Läs en bok som utspelar sig under julen.

21. Läs en bok med ett religiöst budskap/en religiös handling.

22. Läs en feministisk bok.

23. Läs en bok som du valde därför att du hade läst om den på en eller flera bokbloggar.

24. Läs en novellsamling.

25. Läs en bok som har något ätbart i titeln.

26. Läs en bok som har mer än en författare.

27. Läs en bok vars titel börjar på K.

28. Läs en bok där ingen kör bil.

29. Läs första boken i en serie.

30. Läs en lyriksamling.

31. Läs en bok på ett annat språk än svenska eller engelska.

32. Läs en bok skriven av någon du aldrig läst något av tidigare. Dödsmärkt av Peter James.

33. Läs en bok med en möbel på omslaget.

34. Läs om en bok som du har läst tidigare.

35. Läs en bok av en nordisk författare som inte är svensk.

onsdag 16 november 2016

Ett stort mysterium

Kulturkollos utmaning den här veckan handlar om mysterier, och det är verkligen right up my alley.

Att jag gillar deckare och seriemördare har väl knappast gått någon av mina läsare förbi, och jag har naturligtvis mina “favoriter”.

Liksom många andra är jag oerhört fascinerad av Jack the Ripper, och har mina egna teorier om allt som har med det att göra. För den som är extra intresserad rekommenderar jag verkligen hemsidan casebook.org. Det är där de verkliga Ripperfantasterna håller till, och där finns all möjlig information om offren, om de möjliga gärningsmännen och allt annat som rör fallet.

Ett något mer aktuellt mysterium är seriemördaren i Long Island, New York, som tros ha mördat mellan tio och sjutton personer under de senaste tjugo åren, och som ännu går lös. Jag tror inte att någon längre hyser något hopp om att Ripper-fallet kommer att få en lösning, men det här fallet kan mycket väl få det, och jag hoppas verkligen att mördaren åker fast.

När det gäller fiktiva mysterier har jag funderat mycket över vad jag gillar och inte gillar. Jag gillar inte när hela lösningen till mysteriet hänger på någon detalj som läsaren omöjligt kunde veta om. Då känner jag mig lurad; jag hade ju kunnat fundera och klura till döddagar utan att komma på hur det låg till! Alltför lätt ska det ju dock heller inte vara. Jag gillar bäst när det är svårt men fullt möjligt för läsaren att lista ut lösningen i förtid. Extra förtjust blir jag om jag lyckas lista ut hur det ligger till typ tre sidor innan det avslöjas, för då får jag känna mig duktig och samtidigt våndas alldeles lagom länge över att jag vet saker som personerna i boken inte vet.

En ursäkt

Återigen får jag be om ursäkt för att bloggen fått stå orörd så länge. Det beror på några olika saker. Dels har jag haft en enorm lässvacka i typ ett halvår. Jag läste ett par böcker över sommaren och en bok nu i november, men annars har jag nästan bara läst fanfiction. Det gör egentligen inte mig någonting, för jag älskar ju fanfiction, annars skulle jag ju inte läsa det, men det är ju inget som jag skriver om i bloggen.

Dessutom har jag börjat plugga igen. Jag har ju tidigare berättat att jag jobbar som lärare, och jag har gått lärarprogrammet tidigare men saknar 30 hp för behörighet, så nu håller jag på att ta igen det. Det innebär att jag fram till i juni kommer att jobba heltid och samtidigt plugga halvtid. Som ni förstår har jag för närvarande i princip inget liv.

Jag ska dock försöka komma igång och blogga igen, på den obefintliga fritid jag har, för jag tycker ju faktiskt att det är väldigt roligt. Jag börjar med Kulturkollos utmaning för veckan, som handlar om mysterier. Det kommer i ett eget inlägg alldeles strax!

lördag 18 juni 2016

Ensam på Mars av Andy Weir


Titel: Ensam på Mars (The Martian)
Författare: Andy Weir
Förlag: Bookmark
Sidor: 448

I en inte alltför avlägsen framtid har NASA börjat genomföra bemannade expeditioner till Mars. I besättningen på Ares 3, den tredje bemannade expeditionen, finns huvudpersonen Mark Watney. Mark är astronaut, maskininjengör och botaniker, och får som sjuttonde person någonsin äran att sätta sin fot på Mars.

Redan på sjätte dagen tvingas dock besättningen avbryta den månadslånga expeditionen. På grund av en sandstorm får de order att lämna habitatet, den tältliknande struktur som varit deras hem under expeditionen, och bege sig till farkosten som ska ta dem därifrån. På vägen inträffar en olycka som skiljer Mark från resten av gruppen, och i tron att han är död måste de övriga fem åka hem utan honom.

Mark överlever mirakulöst och lyckas ta sig tillbaka till habitatet, men eftersom ingen på jorden vet att han lever måste han komma på ett sätt att överleva helt ensam tills nästa expedition, Ares 4, anländer till Mars. Problemet är att det är fyra år dit, och han bara har mat för 400 dagar...

Kommentar
Jag köpte Ensam på Mars på årets bokrea, men har skjutit upp läsningen av den tills nu av den enkla anledningen att jag var rädd att inte gilla den, för det är så jag hanterar saker i mitt liv. Jag oroade mig för övrigt helt i onödan; detta är en av de bästa böckerna jag läst i år.

Det är en rafflande historia från första till sista sidan, och när jag väl började läsa plöjde jag utan vidare halva boken i en sittning. Marks berättelse varvas med kapitel som utspelar sig på jorden, där NASA ganska snart inser att Mark lever och desperat försöker undsätta honom. Båda delarna av historien är vansinnigt spännande och jag kände aldrig att någon del tog över, vilket jag annars tycker kan hända ibland.

Mark är en fantastisk huvudperson. Han befinner sig i en otroligt påfrestande situation, men lyckas ändå behålla sin humor och uppfinningsrikedom, och det är mycket underhållande att följa hur hans MacGuyver-fasoner håller honom vid liv. En del saker han lyckas med känns nästan lite för otroliga, men tydligen har boken hyllats för sin korrekta vetenskap av folk som till skillnad från mig vet vad de pratar om, så på den punkten får jag vika mig.

Något annat som jag verkligen gillar med boken är att det inte finns någon egentlig antagonist, förutom möjligen själva Mars och dess ogästvänliga miljö. Det var ingens fel att Mark blev lämnad där; det var en ren och skär olyckshändelse och hans besättning gjorde helt rätt som åkte därifrån. På jorden finns en och annan byråkrat som försvårar räddningsarbetet en smula, men ingen är verkligt ond och alla som är inblandade gör verkligen sitt bästa för att hjälpa Mark.

Istället är detta faktiskt en mycket positiv berättelse, en som tror på vetenskapen och att människan i grunden är god, och för mig kom det som en trevlig överraskning bland de många dystopier som utgör vår moderna litteratur. Trots sin intensitet är boken också fantastiskt rolig, och jag skrattade högt många gånger.

Som ni kanske förstår får Ensam på Mars högsta poäng av mig, och jag rekommenderar den verkligen till typ alla.

Jag har även sett filmatiseringen av boken, men jag tänkte göra ett separat inlägg om den så snart jag hinner.

torsdag 9 juni 2016

Veckans bokbloggsfråga: Mina nära och kära

Veckans bokbloggsfråga lyder:
Läser även dina nära och kära? Är böcker, läsande och bokbloggande ett intresse du delar med andra i din närhet? Ger du ofta bort bokpresenter till jul, födelsedagar och andra firanden?

Jag kommer från en familj av läsare. När jag växte upp läste både min mamma och min låtsaspappa, och hemma hos oss fanns alltid många hyllmetrar böcker. Mitt deckarintresse har jag fått från mamma. Jag gillade inte sådant själv när jag var liten, men ibland brukade jag skrämma mig själv genom att läsa baksidestexterna på mammas böcker, och så småningom började jag tycka att det var mer intressant än otäckt. 

På senare år har även min lillebror börjat läsa. Han är sex år yngre än mig, så innan jag flyttade hemifrån brukade jag läsa för honom. Jag minns att vi tog oss igenom de fem första Harry Potter-böckerna på nolltid, och Molly Moon-böckerna blev favoriter hos oss båda. Nu när brorsan blivit äldre (han fyller 20 till hösten, vilket känns helt sjukt för i min värld är han fortfarande typ elva) har också han funnit glädjen i att läsa.

Bland mina vänner finns många läsare, och också där har högläsningen funnits med. Det började 2007 när vi var på scoutläger i Skåne och hade högläsning i tältet varje kväll. Efter det har det funnits många tillfällen för högläsning, och det är alltid supermysigt.

Däremot ger eller får jag sällan böcker i present. Det är så svårt att veta vad folk är intresserade av att läsa, såvida de inte uttryckligen säger att de önskar sig en viss bok, och jag tror att mina nära och kära känner detsamma när det gäller presenter till mig.