onsdag 13 mars 2019

Vårenkät

Hos Mia hittade jag en enkät om våren, och det lät ju trevligt så jag lånar den!

Vad ser du mest fram emot med våren?
Det här läsåret har varit riktigt tufft, och extra jobbig är alltid våren med allt som ska hinnas med. Det är jätteskönt att det börjar bli ljust och jag känner mig lite piggare än jag gjort tidigare under vintern, men det är mycket kvar att göra innan jag kan andas ut. I år undervisar jag fyra klasser i årskurs 9, alltså ca. 90 elever (plus nästan lika många i åk 7). Snart är det dags för nationella prov, vilket alltså innebär 90 uppsatser, 90 läsförståelser och 90 hörförståelser för mig att rätta. Puh!

Det jag ser fram emot är alltså månadsskiftet maj/juni när jag förhoppningsvis är klar med det mesta och kan andas ut. Det vore också trevligt om snön försvunnit tills dess, förstås!


Vilket är ditt favoritställe att sitta och läsa?
Jag läser för det mesta i soffan eller i sängen innan jag ska sova. På sommaren kan det vara mysigt att läsa på balkongen, men jag har tyvärr ingen bra stol därute. Hade jag plats skulle jag skaffa en solstol specifikt för att kunna ligga där och läsa.


Vad brukar du ta med dig till din lässtund?
Något att dricka, antingen vatten eller Coca Cola. Jag brukar också lyssna på musik när jag läser, bara på jättelåg volym som bakgrundsljud. Om jag läser i vardagsrummet kör jag Spotify på TV:n och lyssnar oftast på Abba eller något filmsoundtrack. När jag läser innan jag ska sova brukar jag lyssna på Spotifys Sleep-spellista med lugn pianomusik.


Är det någon bok du ser extra mycket fram emot att läsa i vår?
Jag har nyss köpt Silvervägen av Stina Jackson på bokrean, och den har jag hört mycket bra om så jag ser verkligen fram emot att läsa den. Jag tror också att jag ska läsa om A Little Love Song av Michelle Magorian, som är en gammal favorit.


Finns det någon "dammig bok" i hyllan som du är extra sugen på att läsa i vår?
I höstas började jag läsa Sons of Cain av Peter Vronsky, som ger en historisk genomgång av seriemördare. Den är jätteintressant, men ganska tung, så jag läste bara halva. Den är väl inte jättedammig precis, men det börjar faktiskt bli dags att läsa färdigt den.


Finns det någon klassiker du skulle rekommendera alla att läsa?
Klassiker är verkligen inte min starka sida! Men Anne på Grönkulla-serien får väl ändå räknas till den kategorin, och det är verkligen en gammal favorit.


Finns det något du längtar efter, bokmässigt alltså? 
Vårens bokevent (bokrean, of course) har ju redan varit, och den ser jag alltid fram emot. Nu väntar jag på några böcker som släpps under våren och sommaren. I april släpps Fredrik Backmans nya bok Folk med ångest. Även den senaste boken i Simon Becketts serie om David Hunter kommer i april, och i juli kommer Nora Roberts nya bok Under Currents.

Om någon annan vill fylla i enkäten får ni gärna länka hos Mia så att hon ser det!

söndag 10 mars 2019

En smakebit på søndag - Tysta rop

Smakebit på søndag
Den här veckan är det bloggen Betrakninger som står värd för En smakebit på søndag. Poängen är att man ska bjuda på ett utdrag från den bok man läser för tillfället.

Just nu läser jag Tysta rop av Angela Marsons, som är den första boken i serien om kriminalkommissarie Kim Stone. I den här boken hittas en rektor för en privatskola mördad i sitt hem, och det är Kim och hennes team som utreder fallet. Ungefär samtidigt hittas mänskliga kvarlevor i marken som tillhört ett gammalt barnhem.

Tysta rop (inbunden)De svängde in i en lång korridor på andra våningen och visades in på ett kontor där en missfärgad rektangel på dörren talade om att namnskylten redan hade tagits ner.
    Mannen bakom skrivbordet reste sig. Hans kostym var dyr och slipsen glänste i himmelsblått siden. Det jämnsvarta håret antydde att han nyss hade färgat det.
    Han räckte fram handen över skrivbordet. Kim såg sig omkring, tittade på det som fanns på väggarna. Alla intyg och diplom, alla minnessaker med Teresa Wyatts namn på, hade försvunnit.
    Bryant tog emot den utsträckta handen.
    "Tack för att ni varit så tillmötesgående, mr Whitehouse."
    "Jag har förstått att ni är tillförordnad rektor", sa Kim.
    Han nickade och satte sig ner. "Jag kommer att gå in som rektor nu, och om jag kan göra något för att hjälpa till med utredningen..."
    "Åh, det är jag säker på", avbröt Kim. Det var något lömskt över honom. Allt verkade så välrepeterat. Det faktum att han redan hade flyttat in på Teresa Wyatts kontor och avlägsnat alla spår av henne var minst sagt smaklöst. Teresa Wyatt hade varit död i mindre än tolv timmar. Kim gissade att den här mannen redan hade uppdaterat sitt cv.

söndag 3 mars 2019

En smakebit på søndag - Thirteen


Den här veckan är det bloggen Flukten fra virkeligheten som står värd för En smakebit på søndag. Poängen är att man ska bjuda på ett utdrag från den bok man läser för tillfället.

Just nu läser jag Thirteen av Steve Cavanagh. Det handlar om den före dette bedragaren Eddie Flynn som sadlat om till försvarsadvokat, och nu ska försvara Hollywoodstjärnan Bobby Solomon i vad som beskrivs som århundradets mordrättegång. Under rättegången väcks en misstanke hos Eddie: inte nog med att hans klient är oskyldig, kan det i själva verket vara så att den riktige mördaren sitter i juryn?

Thirteen (Eddie Flynn #4)
"I don't mean to be an asshole, Rudy. You're right. Most lawyers would kill to get that chair, but I'm not like most lawyers. From what I've read in the papers, and from what I've seen on TV, I think Robert Solomon murdered those people. And I'm not gonna help a murderer walk, no matter how famous he is, or how much money he's got. Sorry, my answer's no."
    Rudy still wore that five-thousand-dollar smile but he was looking at me sideways, and nodding slightly.
    "I get it, Eddie," said Rudy. "Why don't we call it an even quarter million?"
    "It's not about the money. I don't roll for the guilty. I've been down that road a long time ago. It costs more than money can buy," I said.
    A realization spread over Rudy's face, and he put the smile away for a while. "Oh, well, in that case we don't have a problem. See, Bobby Solomon is innocent. The NYPD framed him for the murders," said Rudy.
    "Really? Can you prove that? I said.
    Rudy paused. "No,' he said, 'But I think you can."

torsdag 28 februari 2019

Februari 2019


Lästa böcker
Honestly Ben av Bill Konigsberg
Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried
Love as Always, Mum xxx av Mae West och Neil McKay
Grottmannen av Jørn Lier Horst
Utmarker av Arne Dahl

Antal: 5
Svenska: 3
Engelska: 2
Antal sidor: 1578
Snittbetyg: 4,2

Bästa bok: Grottmannen
Sämsta bok: -
Största överraskning: Grottmannen
Största besvikelse: Love as Always, Mum xxx

Kommentar
Det går fortsatt bra med läsningen. Den här månaden har jag läst enligt mitt schema men även sträckläst en del, och det är så himla skönt att känna att jag har kommit igång igen.

Jag har läst flera riktigt bra böcker den här månaden, och snittbetyget ligger en bra bit över det från januari. Den bästa boken var även den största överraskningen, nämligen Grottmannen. Jag hade inga som helst förväntningar på boken eftersom jag varken hade hört talas om författaren eller serien förut, och det blev en glad överraskning att den var så himla bra.

Någon sämsta bok har jag inte. Jag trodde ett tag att det skulle bli Utmarker, för i början tyckte jag väldigt illa om huvudpersonerna och att handlingen var spännande kompenserade inte för det. Lyckligtvis lossnade det mot slutet, och jag fick höja mitt tilltänkta betyg ett snäpp. Det slutade också med en sådan jäkla cliffhanger, så jag måste nog läsa nästa bok i serien fast jag inte hade tänkt det.

Att kalla Love as Always en besvikelse är att ta i; som jag skrev i recensionen tyckte jag att den var bra och läsvärd, men jag hade nog lite väl högt ställda förväntingar som inte riktigt uppfylldes.

Jag har ingen läsplan för mars, men jag har beställt en hel hög böcker från bokrean som jag nu väntar på med spänning.

tisdag 26 februari 2019

Grottmannen av Jørn Lier Horst

Grottmannen (pocket)Titel: Grottmannen
Författare: Jørn Lier Horst
Förlag: Lind o Co
Sidor: 392

Det är december, och den erfarne kriminalkommisarien William Wisting utreder att fall med en man som hittats död på en julgransodling. Kroppen har legat länge och blir därför svår att identifiera, men bland mannens ägodelar hittas en lapp med ett fingeravtryck på. Fingeravtrycket visar sig tillhöra en amerikansk seriemördare som varit på rymmen i årtionden, och plötsligt blir utredningen mycket större än Wisting någonsin kunnat tänka sig. FBI kopplas in, samtidigt som polisen desperat försöker undanhålla för media vad som pågår eftersom de inte vill skrämma bort den seriemördare som de nu tror befinner sig i landet. Extra knepigt blir det för Wisting, eftersom hans dotter Line är kriminalreporter.

Lyckligtvis är Line upptagen på annat håll. En av pappans grannar har hittats avliden i sitt hem, och det visar sig att den äldre mannen har suttit död i sin stol framför TV:n i fyra månader utan att någon saknat honom. Det gör Line upprörd. Hon börjar fundera över hur en människa kan vara så ensam att ingen märker om han försvinner, och snart har hon bestämt sig för att skriva en artikel om ämnet. I ett försök att kasta ljus över mannen och hans ensliga liv börjar hon forska i hans uppväxt och intervjuar de få människor som en gång känt honom.

Kommentar
Jag läser mest engelskspråkig litteratur (men ganska ofta översatt till svenska, förstås), och har i ärlighetens namn ganska dålig koll på svenska författare, för att inte tala om författare från våra nordiska grannländer. Jag kan nog räkna på ena handen de böcker jag läst av norska författare, och det kan nog vara så att det här är min första norska deckare. Så det var ju trevligt att den första var så väldans bra!

Eftersom jag aldrig hade hört talas om författaren och köpte boken lite i förbifarten när det var extrapris någonstans, hade jag inte riktigt klart för mig att boken ingår i en serie. Lyckligtvis gick den utmärkt bra att läsa trots att jag inte läst någon av de tidigare böckerna i serien; det handlar främst om fallen, och inte särskilt mycket om Wistings eller Lines privatliv. Det lilla man kanske behöver veta nämns i förbigående, och jag känner inte att jag har missat något. Samtidigt gillar jag både Wisting och Line, och jag tycker att jag får ett hyfsat hum om deras personligheter trots att det inte är där fokus ligger.

Som sagt handlar boken i första hand om huvudpersonernas arbete. Det finns två parallella handlingar: polisutredningen kring den döda mannen i skogen och Lines efterforskningar för sin artikel, och jag tycker att fördelningen mellan de båda är väl avvägd. Båda delarna är mycket spännande, och jag känner aldrig att någon del av handligen tar över för mycket, vilket jag ibland kan uppleva annars. Det blir intressant direkt på första sidan och sedan håller spänningen i sig ända till slutet. Det finns gott om villospår (jag trodde jättelänge att jag hade räknat ut hur det låg till, men det visade sig vara helt fel), och sådant gillar jag.

Jag är fortfarande inne i en period där jag måste schemalägga min läsning för att det ska bli av, men den här sträckläste jag. Jag saknat känslan av att verkligen inte kunna lägga ifrån mig boken, och för det känner jag faktiskt nästan en tacksamhet gentemot författaren.

Jag kommer definitivt att läsa fler böcker ur den här serien, bara jag lyckas räkna ut i vilken ordning de kommer!

Betyg: 5

tisdag 19 februari 2019

Love as Always, Mum xxx av Mae West

Love as Always, Mum xxx (inbunden)Titel: Love as Always, Mum xxx
Författare: Mae West och Neil McKay
Förlag: Seven Dials
Sidor: 320

Love as Always, Mum xxx är en självbiografisk berättelse om att växa upp med föräldrar som är seriemördare.

Världen fick upp ögonen för Fred och Rosemary West våren 1994, då det uppdagades att paret under en tjugoårsperiod gjort sig skyldiga till minst tolv mord i och omkring den engelska staden Gloucester. Offren var för det mesta ensamma tonårsflickor eller unga kvinnor som kom från svåra förhållanden och hyrde rum av paret West. De tillfångatogs, våldtogs och torterades till döds, och Fred begravde sedan deras styckade kroppar under golvet eller i trädgården på den numera ökända adressen 25 Cromwell Street.

Parets många barn var helt ovetande om vad föräldrarna hade för sig, men for fruktansvärt illa. Rose var mycket grym mot barnen och slog dem ofta, och Fred utsatte några av flickorna för sexuella övergrepp. Två av mordoffren var deras egna barn: Charmaine som var Freds dotter från ett tidigare äktenskap, samt deras äldsta gemensamma dotter Heather.

I boken berättar dottern Mae om sin uppväxt i huset på Cromwell Street, som senare skulle komma att kallas "the House of Horrors", sin kamp för att förstå och bearbeta det som framkommit om föräldrarna, och om sin relation till sin mamma Rose, som sitter i fängelse på livstid. Mae hann aldrig träffa Charmaine, men hon och Heather stod varandra mycket nära och saknaden efter den mördade storasystern löper som en röd tråd genom berättelsen.


Kommentar

Som true crime-nörd har jag tidigare hört och läst mycket om Fred och Rose West, och jag tycker att jag "kan" fallet, så att säga. Därför blev jag mycket intresserad när jag fick veta att ett av barnen skrivit en bok, och det var onekligen en fascinerande upplevelse att få läsa om dessa människor berättat av någon som stod dem nära.

I första hand handlar boken om Mae och hennes syskons uppväxt, och om hennes upplevelse av det rättsliga efterspelet när föräldrarnas brott avslöjades. Det handlar i stort mer om föräldrarna Fred och Rose West än om de ökända seriemördarna, och det tycker jag är bra. Boken ger en snabbgenomgång av brotten som gör att den som inte känner till fallet sedan tidigare kan hänga med, och för den som vill göra en djupdykning finns det mängder att läsa eller se på andra ställen. Just här är jag mer intresserad av hur Fred och Rose var som personer och som föräldrar (riktigt vidriga, visar det sig).

Jag har på sistone blivit väldigt intresserad av anhöriga till seriemördare; jag kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att få veta att en närstående, kanske till och med ens egen förälder, gjort så fruktansvärda saker mot andra människor. Jag tänker att även förövarens anhöriga i någon mån måste ses som offer, även om det så klart blir komplicerat när det sätts i relation till de faktiska mordoffren och deras anhöriga. Detta tycker jag att Mae West lyfter fram på ett intressant sätt i boken. Jag kände till att Fred West tog sitt liv i häktet och aldrig hann ställas inför rätta för sina brott (jag tycker för övrigt inte att detta räknas som en spoiler att skriva det här), men vad som hände sedan har jag aldrig riktigt funderat över. Tydligen är det komplicerat att hantera en död seriemördare, eftersom ingen kyrkogård vill ta emot en kista och sätta upp en gravsten på grund av den vandalisering som säkerligen följer. Och hur håller man en begravningsgudstjänst för en person om vilken det inte finns något gott att säga?

Överlag tyckte jag att boken var intressant och läsvärd, men jag är kanske inte jätteimponerad av språket. Jag förstår ju att Mae West har fått hjälp att skriva boken, främst av Neil McKay som står som medförfattare men säkert även av andra, och kanske är det därför som jag tycker att språket då och då känns lite platt. Istället för inlevelsefullt blir det ibland ett uppradande av fakta och händelser, och det stör lite. Jag tyckte även att det inledande kapitlet var något rörigt, och jag blev till och med lite förvirrad trots att jag kände till fallet sedan innan.

Men trots detta rekommenderar jag boken varmt, även till den som inte känner till Fred och Rose West sedan tidigare. Det är en intressant skildring av hur det kan vara att växa upp i en dysfunktionell familj, att sakna en förlorad familjemedlem, och att hantera att ens familj plötsligt blir känd för alla i hela landet av den vidrigaste orsak man kan tänka sig.

En sak som bör påpekas för den som inte känner till fallet innan hen läser boken, är frågan om Roses skuld. Efter att paret West åkte fast försökte både Fred och Rose friskriva Rose från all skuld och hävdade att Fred själv begått morden och att Rose inget vetat. Under många år trodde dottern Mae på detta, även långt efter att de andra barnen accepterat att så nog inte var fallet. Detta har ett stort utrymme i boken, och det verkar nästan som att Mae fortfarande inte riktigt accepterat att Rose var lika inblandad som Fred. Eftersom detta är hennes berättelse framstår det ibland som att det råder tveksamheter kring Roses skuld, men såvitt jag förstår är det belagt att Rose kände till morden och deltog i majoriteten av dem.

Som Roses egen advokat uttrycker det i en dokumentär om fallet som jag såg nyligen: "I wouldn't sleep at night if I was convinced she was innocent. And I do sleep quite well at night."

söndag 17 februari 2019

En smakebit på søndag - Love as Always, Mum xxx


Den här veckan är det bloggen Flukten fra virkeligheten som står värd för En smakebit på søndag. Poängen är att man ska bjuda på ett utdrag från den bok man läser för tillfället.

Just nu läser jag Love as Always, Mum xxx av Mae West, som är dotter till det brittiska seriemördarparet Fred och Rosemary West. I boken berättar hon om sin uppväxt i det numera ökända huset på 25 Cromwell Street i Gloucester, där föräldrarna utan sina barns vetskap torterade och mördade flertalet unga kvinnor. Även barnen utsattes för våld och övergrepp av både Fred och Rose, men de kunde även uppträda som helt vanliga föräldrar som skojade med barnen och bakade tårta när någon fyllde år.

Jag har nästan läst klart boken och har redan börjat fila på en recension, som bör komma till veckan. Kom gärna tillbaka då!

Love as Always, Mum xxx (inbunden)Dad always kept a close eye on current affairs and would insist on watching news programmes whenever they came on. He seemed obsessed with them, especially News at Ten. We all had to keep quiet and watch with him. In hindsight, I wonder if he may have done this out of worry, somewhere at the back of his mind, that one of the bodies had been discovered. Not the ones in the house, but the others he'd buried in the fields near Much Marcle. He had no patience with soaps and drama, which, as we grew older, we used to enjoy watching in our room - a luxury most of my friends didn't have because Dad used to steal the TV's and the electricity they were plugged into. He was especially scathing about EastEnders, which he refused to have on, saying there was too much violence and he found it depressing.
    He'd watch videos frequently, as would Mum. Some of these were ordinary mainstream films - his favourite being Bambi. 'Breaks my heart, it does,' he used to say. ''Specially the bit where Bambi's mother dies.'

söndag 10 februari 2019

En smakebit på søndag - Frågor jag fått om förintelsen



Den här veckan är det bloggen Betraktninger som står värd för En smakebit på søndag. Poängen är att en ska bjuda på ett utdrag från den bok en läser för tillfället.

Just nu läser jag Love as Always, Mum xxx av Mae West, men jag har precis börjat och har ännu ingen riktig uppfattning om boken. Därför har jag istället valt att bjuda på en smakbit från Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried, som jag plöjde en kväll tidigare i veckan.

Denna lilla bok gick fort att läsa men känns så otroligt viktig, och det fanns hur många stycken som helst som kunde ha blivit en bra smakbit.

Frågor jag fått om Förintelsen (inbunden)
Befolkningen i stort var inte antisemiter. Det var få som lockades av den antisemitiska propagandan. En del anslöt sig till partiet för att de ville pröva något nytt, andra på grund av grupptrycket.
    En man, på den tiden en ung juridikstudent, berättade hur två av hans goda vänner och kolleger, som från början var helt emot Hitler, långsamt ändrade sig. Först den ene, som motiverade sin kovändning med att inget av de 54 partierna hade en lösning till den dåliga politiska och ekonomiska situationen, och därför var det kanske lämpligt att pröva något nytt. Den andre påverkades alltmer av det alltjämt ökande antalet partianslutna, och började tro att "massan kan inte ha fel". Den dåvarande studenten som berättade historien lät sig aldrig påverkas, han flyttade utomlands. Med tiden blev det allt färre som sa emot.

torsdag 7 februari 2019

Hett i hyllan #3

Jag lånar Monikas koncept Hett i hyllan, som går ut på att visa upp böcker som stått olästa i hyllan länge.

Bildresultat för kall som gravenUngefär runt 2013 upptäckte jag att Myrorna hade väldigt många intressanta böcker till ett billigt pris, och under en period köpte jag på mig väldigt många böcker därifrån, bland annat en hel hög av Peter Robinsons Alan Banks-böcker. Jag hade tidigare lånat några böcker ur serien på biblioteket och tyckte att de var bra, så när jag fick chansen att köpa dem för 10-20 kr styck tog jag den.

Det har självklart blivit så att jag inte har läst precis alla. En av dem som jag inte har läst är Kall som graven, och nu när jag läser vad boken handlar om tycker jag inte ens att den verkar särskilt spännande. Det kanske börjar bli dags att rensa ur lite?

onsdag 6 februari 2019

Ett gäng poddtips

Som jag nämnt tidigare har jag läst väldigt lite under en period. Under den perioden har jag
istället lyssnat väldigt mycket på podcasts; några poddar har jag lyssnat på i många år,
men under det senaste året har jag också upptäckt många nya poddar som jag inte kände
till sedan tidigare.


Därför kommer här ett jättelångt inlägg där jag tänkte tipsa om ett gäng poddar som jag gillar.
De flesta av dem är nog ganska välkända, men det kan ju ändå vara så att någon inte har hört talas om dem ändå, tänker jag.


Alla poddar jag kommer nämna finns där du hittar poddar i allmänhet, t.ex. Apples podcast-app
eller de olika appar som finns för Android. De flesta är på engelska, men det finns några
på svenska också.

Eftersom mitt stora intresse är true crime, tillhör de flesta av poddarna den genren. Jag har
delat upp dem i några olika kategorier:


“Snackiga” true crime-poddar
Den här kategorin innefattar poddar där flera personer pratar om brott (oftast mord) på ett lite
roligt, snackigt sätt. Huvudfokus ligger inte på att göra en väl researchad djupdykning i fallet,
utan snarare att diskutera och berätta på ett lättsamt sätt.


Den här typen av humorpoddar som pratar om brott är så klart lite kontroversiell. Jag tycker
att det är viktigt att nämna att de poddarna som jag följer är väldigt noga med på vilket sätt
de skämtar om det de pratar om. Att exempelvis skoja om dumma grejer som gärningsmannen
gjort eller sagt är en sak, men de aktar sig för att skoja om offren eller vad de utsatts för, och de uttrycker stor empati med offren och deras anhöriga. Personligen tycker jag att det är en rimlig gränsdragning, men varje enskild person måste så klart känna efter själv var deras gräns går.


Karin Londré och Anna Sandell läser på om varsitt fall och berättar för varandra. Med tanke
på ämnet är det en supermysig podd, och där finns en påtaglig känsla av kafferep.


Komikern Johanna Wagrell läser på om ett fall och berättar för Elinor Svensson och en gäst.
Av poddarna i den här kategorin är det oftast den här som går djupast in i fallen, till stor del
eftersom det till skillnad från de flesta övriga bara handlar om ett fall varje gång.


Amerikanskorna Karen Kilgariff och Georgia Hardstark berättar för varandra om varsitt fall.
Detta är litegrann originalet; många av de andra inom kategorin har fått sin inspiration från
denna podd, och detta är den av dem som är absolut mest känd. Det är dock inte min favorit,
bland annat för att jag tycker att deras research är i sämsta laget. Liksom de andra ligger
visserligen inte fokus på att göra en väl researchad podd, men ibland är det riktigt hafsigt
och de har inte koll på saker som jag tänker att det vore superlätt att bara googla lite snabbt.


Liksom tidigare poddar är värdarna två tjejer som berättar för varandra om mord; den här
gången är det britterna Kate och Georgie. Lite speciellt för denna podd är att varje avsnitt
handlar om ett specifikt land och värdarna då berättar om varsitt fall som hände i det landet.
Jag gillar det därför att att jag då får höra om många olika fall som jag inte känner till sedan
tidigare; andra poddar har en tendens att ta upp samma superkända (amerikanska) fall som
jag redan hört om hundra gånger.


Ytterligare en brittisk podd. Värdarna heter Rachel Fairburn och Kiri Pritchard-McLean, och
diskuterar ett fall varje gång. Till skillnad från de andra tycker jag här att lyssnaren behöver
ha hyfsad koll på fallet sedan innan; Rachel och Kiri är inte jättenoga med att berätta om
fallet ordentligt och i ordning, och de kommer ofta in på andra saker mitt i. Jag tycker att de
är jätteroliga och deras diskussioner är intressanta, men för den som inte redan känner till
fallet kan det nog bli lite rörigt.


Faktabaserade true crime-poddar - ett fall
Poddarna inom denna kategori håller en betydligt allvarligare ton än de föregående. Fokus
ligger på research, fakta och intervjuer. Gemensamt för dessa är att hela serien handlar om
ett och samma fall.


Bear Brook
En av mina favoritpoddar, faktiskt. Det handlar om fall som fick sin start 1985, då en tunna
som visade sig innehålla kroppsdelar hittades i Bear Brook State Park i New Hampshire.
Det blev början på en utredning som ännu inte är avslutad, och som involverar människor
på vitt skilda platser i USA. Utöver rena redogörelser träffar och intervjuar värden Jason Moon
olika personer som har med fallet att göra, inklusive utredare och anhöriga. Det är otroligt
spännande!


Detta är en mycket kortare podd än övriga; det finns nio avsnitt men de flesta är bara 10-20
minuter långa. Det handlar om en flicka som hittades mördad på ett fält 1979, och som förblev
oidentifierad ända till 2015. Podden handlar dels om omständigheterna kring mordet, som
fortfarande är ouppklarat, men också om hur det kom sig att 16-åriga Tammy Jo Alexander
kunde vara försvunnen i mer än 30 år innan någon saknade henne.


En australiensisk podd som har blivit en riktig snackis inom true crime-kretsar. Journalisten
Hedley Thomas undersöker ett fall där hemmafrun Lynette Dawson plötsligt försvann i januari
1982. Hennes man, idrottsläraren och rugbyspelaren Chris Dawson, menade att Lynette
lämnat familjen och gått med i en sekt, men många tror att Chris i själva verket mördat sin fru
för att istället kunna leva med sin flickvän, dvs. hans 16-åriga elev Joanne Curtis. Jag gillade
The Teacher’s Pet överlag, men i tvär kontrast mot Finding Tammy Jo tycker jag att den är
för lång. Det är femton timslånga avsnitt, och tycker nog att det är lite för mycket. Det blir
väldigt mycket upprepningar och därför lite rörigt. Det känns också som att precis alla som
någonsin träffat det aktuella paret får uttala sig, och det blir svårt att hålla reda på alla. Det är
dock mycket spännande, och jag rekommenderar den verkligen ändå!


I den här podden får lyssnaren följa Melissa Moore, som är dotter till en seriemördare.
När Melissa var 15 år blev hennes pappa Keith Hunter Jesperson arresterad, och det kom
fram att han var den seriemördare som kallats för The Happy Face Killer eftersom han ofta
ritade glada gubbar på de brev han skickade till media. Podden redogör för Jespersons
bakgrund och hans brott, och Melissa berättar om hur det var att som tonåring få veta vad
hennes pappa gjort, och att som vuxen fortfarande oroa sig över vilka av pappans egenskaper
som kanske går igen hos henne själv. Hon får även träffa sonen till ett av Jespersons offer,
och det blir ett mycket känslosamt möte.


Faktabaserade true crime-poddar - olika fall
Även poddarna i denna kategori fokuserar på research och gör en ordentlig genomgång av
fallet. Gemensamt för dessa är att varje avsnitt behandlar ett nytt fall. De flesta poddarna leds
av två personer som båda läst på om fallet och på ett seriöst sätt diskuterar det tillsammans.


I Generation Why berättar kompisarna Aaron och Justin om ett fall i varje avsnitt. Själva
redogörelsen för fallet är ganska rakt på sak, men något jag gillar med den här podden är att
värdarna ofta för en intressant diskussion om olika aspekter som rör fallet.


Denna podd påminner om Generation Why på så sätt att det är två personer, Mike Ferguson
och Mike “Gibby” Gibson i det här fallet, som berättar om ett fall varje gång. Av de två tycker
jag något bättre om Gen Why. TCATT är lite mer uppstyrt och en kan höra att värdarna utgår
från ett manus, och jag gillar Gen Whys lite mer fria stil bättre. Med det absolut inte sagt att
den här podden inte är bra, för det är den verkligen.


Detta är en spin-off till True Crime All The Time. Mike och Gibby håller även i den här podden,
men fokuserar här på olösta fall, medan TCATT oftast handlar om uppklarade fall.


Värdarna Nic och The Captain dricker öl och berättar om ett fall varje vecka, oftast uppdelat i
två avsnitt som släpps dagarna efter varandra. De har gjort sig kända inom poddvärlden för
att de ibland gör riktigt välgjorda djupdykningar i stora och omtalade fall. Då kan det bli så
många som tre eller fyra avsnitt om samma fall. Äldre avsnitt av podden brukar tyvärr försvinna
från t.ex. Apple Podcasts efter ett tag, men på Stitcher-appen finns alla gamla avsnitt helt gratis.


Svenskan Pernilla berättar om svenska mordfall på engelska. Podden är välgjord med
gedigen research, och riktar sig nog främst till en internationell publik. Jag tycker ändå att
det kan vara intressant att lyssna på det även som svensk.


Ej true crime
Mitt andra intresse, förutom true crime, är allmänbildning. Jag gillar att få veta lagom mycket
om många olika ämnen, och det är också sådana poddar jag lyssnar på när jag inte lyssnar
på true crime.


I varje avsnitt intervjuar Fritte Fritzon en person om personens expertområde. Passar bra för
den som liksom jag är intresserad av många olika ämnen, och lyssnaren får en bra genomgång
av ämnet från en person som verkligen vet vad hen pratar om.


Historielärarna Daniel Hermansson och Robin Olovsson berättar om och diskuterar olika historiska
händelser och företeelser på ett intressant och lättsamt sätt. Som historielärare själv (trots att
jag inte undervisar i historia för närvarande) gillar jag den här podden skarpt, men den passar
nog de flesta som har ett historieintresse.


Både P1 och P3 släpper ofta dokumentärer som håller otroligt hög kvalitet. Det finns många
dokumentärer som handlar om uppmärksammade brott, vilket ju jag gillar, men det finns även
många som handlar om andra intressanta ämnen.


Josh Clark och Charles W. “Chuck” Bryant läser på om ett ämne som de sedan diskuterar i
podden. De har hållit på i över 10 år, så vid det här laget är det riktigt många ämnen som har
avhandlats. Företaget som producerar podden heter HowStuffWorks och har ett stort antal
poddar som alla är allmänbildande på något sätt, fast med lite olika inriktningar. Några
exempel är Stuff You Missed in History Class som handlar om historia, Stuff to Blow Your
Mind som handlar om vetenskap, och Stuff Mom Never Told You som har en feministisk
inriktning. Konceptet är ungefär lika för alla; det är två personer som läser på om ett ämne
och diskuterar det tillsammans.


Det här är en väldigt speciell podd. Syftet är precis det som alla andra poddar vill undvika,
nämligen att lyssnaren ska somna. Drew Ackerman berättar en historia med lugn och något
monoton röst; berättelsen kan ibland vara intressant från början, men slingrar sedan iväg på
avvägar som blir allt tråkigare och svårare att hänga med på. Det är perfekt för den som har
svårt att somna; det är något att lyssna på som håller hjärnan upptagen så att en inte fastnar
i jobbiga tankar, men det är inte så intressant att lyssnaren vill hålla sig vaken och höra färdigt.
Jag brukar sätta timern på min telefon på 15 minuter när jag startar podden, och jag har ännu
inte lyckats hålla mig vaken hela den tiden.


Det var alla tips för den här gången. Jag hoppas att det fanns något här i listan som kan
intressera!

söndag 3 februari 2019

En smakebit på søndag - Honestly Ben



Den här veckan är det den norska bloggen Flukten fra virkeligheten som står värd för En smakebit på søndag. Poängen är att en ska bjuda på en smakbit från den bok en läser för tillfället.

Just nu läser jag Honestly Ben av Bill Konigsberg. Det är uppföljaren till Openly Straight, som jag läste för flera år sedan och tyckte mycket om. Den boken handlade om Rafe Goldberg och hans första termin på en prestigefylld privatskola. I uppföljaren är det Rafes vän Ben Carver som är berättaren, och den tar vid nästan direkt där den första slutade. Det är svårt att skriva något om handligen utan att säga för mycket, men jag rekommenderar verkligen Openly Straight, och än så länge uppfyller även Honestly Ben mina förväntningar.



Bildresultat för honestly ben
"Can we just have at truce?" he asked.
    I took a deep breath. My brain suddenly didn't feel tight anymore. "I feel like we already have a truce," I said. "I've placed my imaginary Maginot Line, and there is an uneasy accord along the Western Front."
    "Oh, Ben," he said, and the gentleness of his voice made me look away. "Wait. Am I Hitler in that analogy?"
    I hadn't thought of it that way. "I guess."
    "So you made the Jewish guy Hitler. Nice."
    I laughed, and so did he.
    "Tell those guys to get lost," I said, pointing at Toby and Albie, who were staring at us from a nearby table. "Walk me back to the dorm. Let's see how well our diplomats do in a postwar meeting."


torsdag 31 januari 2019

Januari 2019

Dödsmärkt
Insidious Intent
Ghostly Echoes
Lästa böcker
Dödsmärkt av Peter James
Insidious Intent av Val McDermid
Ghostly Echoes av William Ritter
Hetta av Jane Harper

Antal: 4
Omläsningar: 0
Svenska: 2
Engelska: 2
Snittbetyg: 3,62

Bästa bok: Hetta
Sämsta bok: Ghostly Echoes
Största överraskning: -
Största besvikelse: Insidious Intent

Kommentar

Årets läsning började riktigt bra. Som jag nämnt tidigare har jag haft en ordentlig lässvacka under lång tid, men det verkar vara på väg att ge med sig. Under januari läste jag fyra böcker, lika många som jag läste under hela 2018!

Mitt trick för att verkligen komma igång med läsningen var ganska enkelt, men fungerade överraskande väl. Jag valde helt enkelt en bok som jag tyckte verkade intressant, delade antalet sidor på sju, och så bestämde jag bara att jag skulle läsa så många sidor varje kväll. Efter en vecka hade jag således läst ut boken, och då började jag om med en ny.

HettaJag behöver rutin i mitt liv för att må bra, så det har varit riktigt skönt och inte särskilt svårt att få till läsningen varje kväll, eftersom jag vet från början att jag ska läsa och också hur mycket. Jag hoppas så småningom komma tillbaka dit jag var förr, då läsningen var något som jag bara gjorde spontant och inte behövde planera för, men tills dess är jag nöjd med mitt system.

Tyvärr har inte alla böcker jag läst den här månaden riktigt levt upp till mina förväntningar.

Jag har hört mycket bra om Hetta, och det var också den boken jag gillade bäst av de fyra. Dödsmärkt hade jag egentligen inte några förväntningar på; jag har aldrig läst något av Peter James tidigare, och jag köpte boken för att Pocketshop i Uppsala skulle stänga och hade 70% rea på allt. Den var bra, trots att det är lite märkligt att börja läsa mitt i en serie.

Jag var riktigt spänd på både Insidious Intent och Ghostly Echoes, men båda blev tyvärr något av en besvikelse. Insidious Intent är den tionde delen i Tony Hill-serien av Val McDermid, och jag tyckte att den var bra ända tills slutet. Jag vet inte vad det har tagit åt författaren, men jag blev helt chockad när jag läste slutet, och inte alls på något bra sätt.

Ghostly Echoes är den tredje delen i Jackaby-serien av William Ritter. Jag tyckte att de två första böckerna i serien var riktigt bra och jag såg fram mot denna, men den hade en helt annan känsla och en annan typ av handling, och jag blev inte alls lika fångad. Jag tänkte först att jag kanske bara inte var på humör, men sedan såg jag några Goodreads-recensenter som tyckte likadant, så det är nog inte mig det är fel på.

Som vanligt har jag ingen plan för nästa månad. Jag har svårt att planera min läsning i förväg; när jag ska börja med en ny bok brukar jag bara gå och ställa mig vid bokhyllan och känna efter vad som tilltalar mig just då. Just nu läser jag Honestly Ben av Bill Konigsberg, men sen får vi se vad det blir!