En smakebit på søndag - Ytspänning

Det har gått segt med läsningen på sistone; jag har haft mycket att göra och har samtidigt varit så vansinnigt trött. Jag tror kanske att det har med årstiden och framför allt vädret att göra; här i stan där jag bor har det regnat i princip oavbrutet i typ två veckor och det gör att jag bara vill sova.

Men nu har jag i alla fall äntligen börjat läsa en bok, och hittills är den riktigt bra. Ytspänning av den franske deckarförfattaren Olivier Norek handlar om Noémie Chastain vid Parispolisen, som blivit skjuten rakt i ansiktet under ett tillslag. Efter skjutningen anser inte ledningen att hon är redo att återgå i sin gamla tjänst, och istället skickar de ut henne till en liten by på landet för att överse nedläggningen av den lokala polisstationen. Väl där blir hon inblandad i en cold case-utredning, när skelettet efter ett barn hittas i en tunna. 

    "Hallå där kommissarien. Fäst dig inte vid det första intrycket."
    När Noémie vände sig om fick den unge lokale poliskommissarien som kommit för att möta henne se hennes ansikte.
    "Det var ordagrant vad jag tänkte säga till dig", svarade hon.
    Att hävda att han inte ryggade tillbaka som alla andra vore en lögn. Men han tycktes snabbt och utan synbar ansträngning komma över chocken.
    "Jag ville säga att det finns vackrare saker att se här i bygden. Det räcker faktiskt med att lämna stationen. Den skulle till och med kunna göra mig deprimerad."
    Han räckte henne handen.
    "Kommissarie Romain Valant. Välkommen."
    "Överkommissarie Noémie Chastain."
    Han såg ut att vara på sin höjd trettiofem och hade ljust hår som stod på ända. Han gav intryck av att vara en vänlig själ och det goda humöret tycktes vara hans naturliga tillstånd.
    "Jag har en morbror som var med om en gasgruvsexplosion i Aubin. Då var han inte ens tjugo. Du är ingenting jämfört med honom."
    "Ja, men titta en gång för alla, det borde stilla din nyfikenhet så att vi kan gå vidare."
    Hon lät kort i tonen och blev arg på sig själv för att den första kontakten blev så kylig, men det krävdes uppenbarligen mer för att rubba Romain Valants konstant goda humör. Han svarade med förbryllande uppriktighet:
    "Visst, om du så vill."