En smakebit på søndag - Chasing the Boogeyman

Hej, och glad söndag! Imorgon börjar jag jobba igen efter sportlovet och det känns väl lite sådär, men det är åtminstone bara fyra veckor till påsklovet, och sen är det inte mycket kvar på terminen. Vi lärare (åtminstone på min skola) brukar säga att det man inte har hunnit med innan påsk, det kan man inte räkna med att hinna alls, och så är det verkligen. Tiden formligen rusar iväg och innan man vet ordet av är läsåret över.

Jag har i alla fall en glad uppdatering från i fredags: mamma har fått komma hem från sjukhuset och mår mycket bättre. Så skönt! Jag tror inte att någon av oss riktigt insåg hur dålig hon faktiskt var när hon åkte in, men det blev supertydligt för mig när jag såg hur mycket piggare hon hunnit bli redan när hon kom hem. Nu hoppas vi på en snabb och lättsam återhämtning.

Eftersom det är söndag är det också dags för en ny En smakebit på søndag, som vanligtvis drivs av Astrid Therese på bloggen Betraktninger. Just den här veckan hittar vi dock smakebitarna hos Lesekunst, men poängen är oavsett att man ska bjuda på ett utdrag ur den bok man läser för tillfället.

Just nu läser jag Chasing the Boogeyman av Richard Chizmar. Författaren har tagit till ett lite udda grepp: han har skapat en fiktiv version av sig själv, en karaktär som alltså också heter Richard Chizmar och delar mycket av den verklige Chizmars bakgrund, men i övrigt är helt påhittad. År 1988 har den fiktive Richard nyligen slutat college och bor tillfälligt hemma hos sina föräldrar medan han jobbar på att komma igång med sin författarkarriär. Den sommaren sker flera brutala mord i Richards hemstad, och han kommer så småningom att skriva en true crime-bok om det olösta fallet. Många år senare ger han ut en uppdaterad version av boken efter att mördaren slutligen gripits. 

Boken Chasing the Boogeyman är den uppdaterade versionen av denna fiktiva true crime-bok. Den är alltså upplagd precis som en riktig true crime-bok, men är helt påhittad. Förvirrande? Ja för mig också först, men man kommer in i det efter ett tag och då känns det inte lika snurrigt!

---

I was halfway down the driveway before I realized how dark it was. Glancing at the front porch, I noticed that the exterior light was off - either my father had forgotten to turn it on after dinner (which almost never happened) or the bulb had burned out. The moon and stars overhead, shrouded behind heavy cloud cover, offered little help. Hanson Road was silent and still, unnaturally so, and the sound of my footsteps was eerily loud. By the time I'd positioned both cans at the curb for early-morning pickup, the back of my neck was bathed in cold sweat and I could hear the thumping of my heart inside my chest. My eyes darted nervously back and forth into the shadows.

    And then I knew - I didn't know how I knew with such absolute certainty, but I did - the Boogeyman was hiding nearby, watching me.

    Instead of turning and fleeing for the open mouth of the garage - What if he'd slipped inside while my back was turned and was waiting for me in the darkness? - I stood there frozen in fear at the bottom of the driveway, my right hand still gripping the handle of one of the trash cans.