En smakebit på søndag - The Axeman's Jazz

En smakebit på søndag drivs av Astrid Therese på bloggen Betraktninger, och poängen är att man ska bjuda på ett utdrag ur den bok man läser för tillfället.

Just nu läser jag The Axeman's Jazz av Ray Celestin (Yxmannen i svensk översättning), som är den första boken i serien The City Blues Quartet. 

Året är 1919, och i New Orleans härjar en brutal seriemördare. Av pressen har han fått namnet The Axeman eftersom han tar sig in i offrens hem sent på natten, hugger ihjäl dem med en yxa, och sedan försvinner osedd i mörkret.

Tre personer försöker på varsitt håll hitta mördaren. Det är Michael Talbot, den polis som ansvarar för utredningen och vet att han kommer få skulden om mördaren kommer undan. Det är Luca D'Andrea, Michaels före detta chef som avtjänat ett flerårigt fängelsestraff efter att Michael avslöjat att Luca var korrupt. Lucas gamla maffiakontakter har sina egna anledningar att vilja se fallet löst, och de vill att Luca ska ordna det åt dem. Och så är det Ida, som egentligen vill bli polis men på grund av sitt kön och sin hudfärg har fått nöja sig med ett sekreterarjobb hos detektivbyrån Pinkertons. När hon hittar en ledtråd i seriemördarfallet ber hon en gammal barndomskamrat, en viss Louis Armstrong, om hjälp.

Boken är i huvudsak fiktiv, men har baserats på verkliga händelser. Seriemördaren som kallades The Axeman of New Orleans har nämligen funnits på riktigt, och hans identitet är än idag okänd. Boktiteln The Axeman's Jazz kommer från ett brev som skickades till pressen och anses ha skrivits av mördaren. I brevet påstod brevskrivaren att han planerade att slå till ett visst datum och klockslag, men eftersom han tyckte så väldigt mycket om jazzmusik lovade han att skona alla hem där ett jazzband var i full sving vid det aktuella klockslaget. Brevet ledde till total hysteri, den natten spelades jazz överallt i New Orleans, och inget mord skedde.

----

'The neighbors saw nothing unusual,' continued Dawson, 'no one arriving; no one leaving; no screams or shouts; no noise of a break-in.'

    'Means of entry?'

    'No clues whatsoever as to how he got in, or left. And here's the kicker, sir - the room was locked from the inside when the bodies were discovered.'

    The killer had a habit of leaving rooms that way. Either he exited from windows which slid closed after him, or he picked locks shut from the outside after he'd finished. These explanations hadn't stopped the press from painting the Axeman as some kind of supernatural being with the ability to float through walls. New Orleans was a superstitious place at the best of times, and now a sizeable portion of the city believed they were under attack by some form of demon.