Mindhunter av John Douglas och Mark Olshaker

Titel: Mindhunter - Inside the FBI Elite Serial Crime Unit

Författare: John Douglas, Mark Olshaker

Förlag: Random House

Sidor: 384

Jag tror inte att någon som läser min blogg kan ha missat att jag är väldigt intresserad av mord och andra brott, och att en stor andel av de böcker jag läser är deckare. En bok som jag dock aldrig tidigare nämnt på bloggen är Mindhunter av John Douglas och Mark Olshaker. 

I Mindhunter berättar John Douglas om sin långa karriär som beteendevetare inom FBI. Han var till och med en av grundarna av BAU, FBIs avdelning för beteendevetenskap (dvs. den avdelning av FBI som tv-serien Criminal Minds handlar om), och han är vad jag förstår mycket respekterad inom området.

En får läsa om Douglas och hans kollegor då de i slutet av 1970-talet bestämde sig för att ta reda på hur seriemördare fungerar, och under en period reste runt i USA, besökte fängelser och intervjuade seriemördare och andra förbrytare. Syftet var att skapa sig en uppfattning om förbrytarnas personligheter och beteenden, som de sedan kunde använda i utredningen av andra brott. Sedan följer en mycket spännande inblick i Douglas karriär och de ohyggligheter som utformat den.

John Douglas

Överlag är detta en mycket intressant bok för den som är intresserad av mord och mordutredningar. En får läsa om en rad olika brott som Douglas och hans kollegor utrett, och även ta del av de intervjuer som Douglas genomförde med brottslingar i början av sin karriär. Dessutom berättar Douglas ganska ingående om hur mordutredningar går till, och vilka beslut som fattas och varför. Det är absolut inget för den känslige; Douglas besparar läsaren ingen detalj och det är ofta både obehagligt och sorgligt.

Ofta förklarar han en viss aspekt av arbetet, och använder specifika fall han utrett för att illustrera vad han menar. Kapitlet “Everybody Has a Rock” handlar till exempel om att alla har något som gör dem sårbara, även helt oskyldiga människor, och att en skicklig utredare kan lista ut vad som gör en specifik gärningsman sårbar och använda det emot dem. Kapitlets titel kommer från ett fall där offret slagits ihjäl med en sten. Douglas berättar om hur de skulle förhöra en misstänkt gärningsman, och då lade stenen i fråga på ett bord i förhörsrummet. Den skyldige kände omedelbart igen stenen och var under förhöret märkbart besvärad av att den fanns i rummet. Tanken är förstås att en oskyldig person inte skulle ha reagerat på det viset.

Att boken har några år på nacken (den första utgåvan kom 1995) tycker inte jag gör någonting. Det märks egentligen först i slutet, då Douglas knyter ihop säcken genom att spekulera i några olösta fall. Han kommenterar bland andra The Green River Killer och BTK, två av USAs mest ökända seriemördare. Gary Ridgway och Dennis Rader greps 2001 respektive 2005, och båda har sedermera erkänt och dömts. Att detta inte finns med i boken ser inte jag som ett problem.

Tyvärr har boken en del problem som stör mig. På Goodreads gav jag boken 3 av 5 i betyg, och det beror på ett par större invändningar som jag hade mot boken.

För det första är bokens 100 första sidor fruktansvärt tråkiga. Läsaren får följa Douglas ungdomsår, och hur han bildade familj och så småningom kom att arbeta för FBI. Nu är jag inte överförtjust i memoarer, men jag har svårt att se hur ens en person som gillar memoarer skulle kunna finna inledningen av denna bok intressant.

För det andra har jag svårt för Douglas personlighet. Det råder inget tvivel om att John Douglas är en otroligt begåvad och framgångsrik person som under sin karriär utfört ett enormt viktigt arbete, men han är så oerhört självgod att jag vill kräkas. Många är situationerna då Douglas får briljera över fumliga idioter till mordutredare och det blir ofta svårt att avgöra om det verkligen gick till så, eller om det är Douglas fasta övertygelse om sin egen förträfflighet som skiner igenom. En smula ödmjukhet sitter aldrig fel, om du frågar mig. 

Douglas är även en engagerad förespråkade för dödsstraff. Jag är personligen emot dödsstraff, även efter att ha läst denna bok. Kanske hade jag känt annorlunda om jag hade samma erfarenheter som Douglas, och jag inser att ämnet är relevant i en bok om seriemördare, men jag tycker ändå att det blir lite för mycket prat om just det. När en representant för ordningsmakten i en bok om sin karriär uttrycker att en delstat hade den “goda smaken” att ha ihjäl en person, även om personen i fråga begått ett brutalt mord, så tycker jag att det blir lite… ja, osmakligt, faktiskt. 

Men om du är intresserad av ämnet och kan stå ut med en gubbe som tycker att han är Guds gåva till folket, så är detta en riktigt intressant och läsvärd bok, och jag rekommenderar den erkligen.