onsdag 18 maj 2022

Veckans kulturfråga v. 20

Säkert har ingen missat att Eurovision var i helgen, oavsett om man tittade eller inte. Jag är ett stort Eurovisionfan sedan många år, och såg naturligtvis båda semifinalerna och finalen i lördags. 

Ukrainas bidrag var ingen superfavorit hos mig, men nog tyckte jag att det var rätt att de vann ändå. Det var en bra låt och ett väl genomfört framträdande, och jag tyckte det var fint på något sätt att det var tittarrösterna som avgjorde. 

Jag har redan hunnit bråka med folk på sociala medier som inte tycker att Eurovision ska vara politiskt. Jag tycker det är en lite lustig inställning, faktiskt. Eurovision har ju liksom alltid varit politiskt, oavsett vad de själva påstår. Är det en slump att Grekland och Cypern alltid röstar på varandra? Eller Spanien och Portugal? Eller att vi i de nordiska länderna blir så sjukt kränkta om vi inte får poäng av varandra? Att vi röstar politiskt är liksom inget nytt alls, och personligen gör det mig inget att det är så. Just i år kändes det som ett viktigt ställningstagande.

Men det där var ett sidospår. Det jag skulle komma till var att Enligt O hämtat inspiration från Eurovision till Veckans kulturfråga, som lyder:

Vilken kultur från ett land som tävlade i Eurovision vill du lyfta fram?

Irland är som många känner till det enda land som vunnit Eurovision fler gånger än Sverige, men de hade sina glansdagar på 80- och 90-talen. Jag är själv för ung för att minnas det, men nog är det en bedrift att vinna tre år på raken? Och nog sjunger jag med i Johnny Logans Hold Me Now när jag råkar höra den någonstans. Den håller än!

Hur som helst, så läste jag faktiskt ganska många böcker av just irländska författare under 2021. The Impostor av L.J. Ross var tyvärr ingen höjdare alls, även om jag tyckte om miljöbeskrivningarna. Men däremot tyckte jag riktigt bra om Six Wicked Reasons av Jo Spain, och jag har sedermera köpt ett par böcker till av henne som jag inte har hunnit läsa än.

Min favorit dock, är Catherine Ryan Howard. Jag läste min första bok av henne i augusti i fjol. Den heter The Nothing Man, och jag tyckte den var fantastiskt bra. Efter det läste jag två böcker till av henne innan året var slut, nämligen The Liar's Girl och 56 Days. Även de var riktigt, riktigt bra, och hon har skrivit några fler böcker också som jag planerar att läsa inom kort. Jag följer även henne på Instagram, och det var hon som inspirerade mig att börja bygga Lego.

fredag 13 maj 2022

The Appeal av Janice Hallett

Titel
The Appeal av Janice Hallett

Var fick jag tag på boken?
Svenska Amazon. Försöker att inte handla där så mycket, men ibland har Bokus och Adlibris så otroligt lång leveranstid på böcker på engelska.
    
Vad handlar den om?
I den lilla engelska staden Lockwood finns The Grange, en populär country club. Klubben ägs av Martin och Helen Hayward, ett inflytelserikt par i 60-årsåldern som på fritiden även driver en amatörteatergrupp. Just när teatergruppen ska börja öva inför sommarens pjäs, meddelar paret Hayward att deras älskade barnbarn, 2-åriga Poppy, har drabbats av en ovanlig form av hjärncancer. Flickans läkare rekommenderar en ny experimentell behandling, en medicin som ännu inte är godkänd i Storbritannien. Att importera medicinen från USA kommer att kosta 250 000 pund, som familjen alltså måste betala själva.

Det lilla samhället sluter förstås upp runt familjen Hayward, och en insamling dras igång. Alla är fast beslutna att få in de pengar som behövs för att rädda lilla Poppys liv. Men något går fel. Någon blir mördad. Någon annan hamnar i fängelse för mordet. Och en advokat är övertygad om att fel person sitter inlåst. I korrespondensen mellan alla de inblandade har han hittat något som han menar visar vad som egentligen har hänt, och han ber därför två juridikstudenter gå igenom all dokumentation för att se om de kommer till samma slutsats som han själv gjort.

Historien berättas helt och hållet genom denna korrespondens. Det är mail, brev, sms, chattmeddelanden och affischer, och däremellan de två studenternas meddelanden till varandra där de diskuterar vad de (och läsaren) har läst. Vad som genast står klart är att alla inblandade har sina egna hemligheter.

Vad tyckte jag?
Jag var lite tveksam till den här boken först. Eftersom den bara består av mail och andra meddelanden undrade jag om den verkligen skulle lyckas hålla mitt intresse; jag blir ju så lätt uttråkad om det går för långsamt. Och sen tänkte jag också att det kanske skulle vara svårt att hålla reda på alla de inblandade karaktärerna.

Jag hade absolut inte behövt oroa mig. Inledningvis handlar boken visserligen främst om teatergruppens pjäs och insamlingen för att hjälpa Poppy, men där finns tillräckligt mycket som är intressant och spännande redan från början och jag sögs in i boken direkt. 

Att hålla reda på karaktärerna var heller inte ett problem. Eftersom man får lära känna dem endast genom det de skriver till varandra får man veta väldigt lite om hur de ser ut och så, men författaren har verkligen lyckats ge alla karaktärer en egen, unik "röst" som gör att alla känns som separata individer. För att ytterligare underlätta finns i början av boken en lista över de allra flesta inblandade personerna och hur de känner eller är släkt med varandra. Ju längre jag kom i boken, desto mer sällan behöver jag konsultera listan.

Det här är verkligen en pusseldeckare. Som läsare får man så mycket information, och säkert är en del av det viktigt men man vet inte vad förrän senare. Man kan liksom inte låta blir att klura och fundera medan man läser. Betyder det där något? Varför sa den där personen en sak till en person och en helt annan sak till en annan? Boken påminner mig lite om Morden i Midsomer, eller Miss Marple (som ju båda var böcker först, fast jag endast sett serierna). Det är en liten engelsk stad, med karaktärer som verkar så himla propra, men under ytan har alla hemligheter, folk ljuger för varandra till höger och vänster, och det skvallras friskt. Sånt gillar jag!

Jag har sett några recensenter som tyckt att mysteriet var för lätt att lista ut. Det håller jag inte med om; jag tyckte att det var alldeles lagom svårt. Vissa saker räknade jag ut, andra saker kom som en överraskning, och det kändes väl avvägt. Det känns också som att det faktiskt är meningen att man ska kunna räkna ut några saker på egen hand, som att man liksom löser gåtan tillsammans med de två juridikstudenterna.

Kort sagt tycker jag att Janice Hallett har skrivit en riktigt bra bok, med ett spännande upplägg som i det här fallet verkligen fungerar. Jag rekommenderar den verkligen till den som gillar en karaktärsdriven pusseldeckare.

Läst: Maj 2022

Betyg: 5/5

Bokpost från Bookie!

Jag har varit med i bokprenumerationstjänsten Bookie i drygt ett år nu, och köpt ett gäng spännande böcker därifrån. Nu har jag fått hem de böcker jag valde den här månaden. 


Sarek av Ulf Kvensler var en av de böcker som fanns att välja i maj, och den verkade ju jättespännande så då valde jag den. 

Både Rebell av Rahaf Mohammed och Städerskan av Nita Prose var egentligen med bland aprils böcker, men just då tilltalade ingen av böckerna mig så i april valde jag ingen bok alls. Men sedan har jag hört mer om båda de böckerna och blev riktigt intresserad, så när jag beställde Sarek nu i maj så passade jag på att slänga med Rebell och Städerskan på samma gång. Det är en praktisk grej med Bookie; så länge de tidigare böckerna finns kvar i lager kan man alltid välja dem utöver eller istället för den aktuella månadens böcker.

Jag har redan börjat läsa Rebell och tycker den verkar riktigt bra hittills. 

onsdag 4 maj 2022

Veckans kulturfråga v. 18

Omröstningen till Årets bok 2022, det pris som utdelas av Bonniers Bokklubbar, är igång. Igår avslöjades nomineringarna, och den som vill delta i omröstningen kan göra det här.

De böcker som nominerats är:

Allt vi inte sa av Sara Osman

Dit du går, går jag av Lina Nordquist

I dina händer av Malin Persson Giolito

Räkna hjärtslag av Katarina Widholm

Sarek av Ulf Kvensler

Sista sommaren av Eleonore Holmgren

Skilsmässan av Moa Herngren

Sly av Sara Strömberg

Sångfåglar av Christy Lefteri

Vattnets sötma av Nathan Harris

Äpplet faller inte av Liane Moriarty

När vargarna kom av Charlotte McConaghy

---

Detta handlar veckans kulturfråga om. Frågan är tvådelad, och lyder:

Vilka av de böcker som nominerats har du läst och vilka vill du läsa?

Sjukt nog har jag inte läst en enda av årets nominerade böcker! Förstår inte riktigt hur det har gått till.

Dock finns det flera böcker på listan som jag är intresserad av. Äpplet faller inte valde jag i min Bookie-prenumeration i mars, så den står hemma i hyllan och väntar på att bli läst. 

Jag tycker även att Dit du går, går jag och Räkna hjärtslag verkar intressanta. Sångfåglar hade jag inte ens hört talas om förrän jag såg listan med nomineringar, men den verkar spännande den också. 

Bland maj månads Bookie-böcker finns Sarek med och först valde jag bort den, och de andra utvalda böckerna också faktiskt; jag tänkte gå tillbaka och välja en bok som fanns med förra månaden istället. Men de senaste dagarna har jag läst mer om Sarek och nu funderar jag på att välja den ändå, för den verkar faktiskt riktigt spännande.


Vilka böcker saknar du på listan?

Faktiskt så kan jag inte komma på någon! Jag har läst väldigt många bra böcker det senaste året, men de är alla antingen för gamla (ett kriterium är ju att de ska ha publicerats mellan 1 maj 2021 och 30 april 2022), eller så passar de inte in av andra anledningar.

tisdag 3 maj 2022

Tisdagstrio v. 18

Temat för veckans tisdagstrio är "maj", och tanken är att man ska tipsa om en bok på varje bokstav i månadens namn.

Det blev faktiskt ganska svårt, för det fanns ju så otroligt många alternativ att välja mellan! Till slut valde jag två böcker som jag har läst, och en som jag vill läsa.

My Daddy is a Hero av Lena Derhally
I My Daddy is a Hero berättar psykoterapeuten Lena Derhally om Wattsfallet, som blivit ett av senare års mest välkända mordfall. I augusti 2018 mördar den till synes perfekte mannen, maken och pappan Chris Watts sin gravida fru Shanann och deras två små döttrar, Bella och Celeste. Motivet? Han har träffat en ny kvinna och vill hellre leva med henne.

Jag läste My Daddy is a Hero förra året och tyckte den var mycket bra. Den ger en bra genomgång av fallet som är intressant oavsett om man känner till fallet sedan innan eller inte. Jag tycker också att Derhally i egenskap av sitt yrke gör en mycket intressant analys av Chris Watts som person. 

Jag har skrivit en längre, mer utförlig recension av boken här. Det finns även en Netflixdokumentär om fallet som heter American Murder: The Family Next Door. Jag tyckte den var sådär; boken är bättre!

A Noise Downstairs av Linwood Barclay
Efter en traumatisk händelse lider collegeprofessorn Paul Davis av PTSD och depression. Hans fru köper en antik skrivmaskin åt honom i present; hon hoppas att det ska uppmuntra honom att komma igång med den där romanen han alltid tänkt skriva. Tyvärr blir skrivmaskinen i sig ett problem. Paul hör den skriva av sig själv på nätterna, och han blir mer och mer övertygad om att den är besatt, och kanske även på något sätt kopplad till den traumatiska händelse han varit med om. Men Paul är den enda som hör ljuden som kommer från nedervåningen, och hans fru börjar oroa sig för att han håller på att tappa förståndet helt och hållet.

Jag har tidigare läst en bok av Linwood Barclay, och den tyckte jag tyvärr inte alls om. Men sedan har jag hört så mycket bra om honom, så jag tänker att jag ska ge honom åtminstone en chans till. A Noise Downstairs köpte jag till min Kindle när den var superbillig för ett tag sedan (Amazon har ofta deals på Kindleböcker, och då kan de kosta en eller ett par dollar), men jag har inte hunnit läsa den än.

Journey to the River Sea av Eva Ibbotson (Resan till River Sea i svensk översättning)
Året är 1910, och föräldralösa Maia får veta att hon har avslägsna släktingar i Brasilien som är villiga att ta hand om henne. Det blir ett fantastiskt äventyr: först den långa resan med båt över Atlanten tillsammans med guvernanten Miss Minton, och sedan det nya livet i Amazonas med den hemska familjen Carter, barnskådespelaren Clovis, och en mystisk pojke som verkar bo ute i djungeln... 

Jag läste Resan till River Sea för första gången när jag var i 12-årsåldern, och det blev redan från början en av mina favoritböcker. Sedermera har jag läst flera andra böcker av Eva Ibbotson, men detta är alltjämt min favorit. Idag äger jag tre exemplar av boken: det där första som jag fick på svenska, ett engelskt exemplar, och den illustrerade utgåvan som släpptes i samband med att boken fyllde 20 år förra året. 

söndag 1 maj 2022

En smakebit på søndag - Vem har sagt något om kärlek?

En smakebit på søndag drivs av Astrid Therese på bloggen Betraktninger, och poängen är att man ska bjuda på ett utdrag ur den bok man läser för tillfället.

Om ett par veckor ska jag och de andra svensklärarna på mitt jobb ha bokcirkel; vi läser varsin ungdomsbok som vi ska presentera för varandra och diskutera, och vi hoppas förstås kunna använda böckerna vi läst i vår undervisning sedan. Jag valde Vem har sagt något om kärlek?: att bryta sig fri från hedersförtryck av Elaf Ali, så den håller jag på att läsa nu.

Boken är självbiografisk. Elaf Ali berättar om sin egen uppväxt i en familj som lever efter hedersnormer, hur hon från tio års ålder utsätts för förtryck av de som står henne närmast. Författarens egen berättelse varvas med fakta om hedersnormer och hedersförtryck, samt intervjuer med några av Elafs familjemedlemmar.

Från vår balkong ser man fritidsgården Ponderosa, där man bland annat kan spela biljard och pingis eller bara hänga. Utanför finns det en tennisplan. Josef och Malik går ofta dit och spelar. Hade jag varit kille hade jag fått följa med, men nu får jag istället trängas med vår stora parabol på balkongen och titta på medan de spelar och har roligt.
    Att jag fått mens innebär att jag inte får göra något på fritiden eller ha en hobby utanför hemmet. Efter skolan måste jag gå direkt hem och göra läxan, sedan plugga lite extra för att ligga steget före alla andra. Flera gånger ringer grannbarnen på och frågar efter mig, de undrar väl vad som har hänt. Varför jag inte får gå ut längre. Mamma och pappa svarar att jag är upptagen eller inte hemma. Den enda kompis min pappa godkänner är Ester. Det beror på att hennes mamma är läkare och bryr sig lika mycket om skolresultaten som pappa. Men den främsta anledningen är att Esters pappa är död, vilket innebär att det inte finns en främmande man under samma tak när jag är hemma hos dem. Det är ett krav pappa har om jag ska någonstans.

söndag 24 april 2022

En smakebit på søndag - The Axeman's Jazz

En smakebit på søndag drivs av Astrid Therese på bloggen Betraktninger, och poängen är att man ska bjuda på ett utdrag ur den bok man läser för tillfället.

Just nu läser jag The Axeman's Jazz av Ray Celestin (Yxmannen i svensk översättning), som är den första boken i serien The City Blues Quartet. 

Året är 1919, och i New Orleans härjar en brutal seriemördare. Av pressen har han fått namnet The Axeman eftersom han tar sig in i offrens hem sent på natten, hugger ihjäl dem med en yxa, och sedan försvinner osedd i mörkret.

Tre personer försöker på varsitt håll hitta mördaren. Det är Michael Talbot, den polis som ansvarar för utredningen och vet att han kommer få skulden om mördaren kommer undan. Det är Luca D'Andrea, Michaels före detta chef som avtjänat ett flerårigt fängelsestraff efter att Michael avslöjat att Luca var korrupt. Lucas gamla maffiakontakter har sina egna anledningar att vilja se fallet löst, och de vill att Luca ska ordna det åt dem. Och så är det Ida, som egentligen vill bli polis men på grund av sitt kön och sin hudfärg har fått nöja sig med ett sekreterarjobb hos detektivbyrån Pinkertons. När hon hittar en ledtråd i seriemördarfallet ber hon en gammal barndomskamrat, en viss Louis Armstrong, om hjälp.

Boken är i huvudsak fiktiv, men har baserats på verkliga händelser. Seriemördaren som kallades The Axeman of New Orleans har nämligen funnits på riktigt, och hans identitet är än idag okänd. Boktiteln The Axeman's Jazz kommer från ett brev som skickades till pressen och anses ha skrivits av mördaren. I brevet påstod brevskrivaren att han planerade att slå till ett visst datum och klockslag, men eftersom han tyckte så väldigt mycket om jazzmusik lovade han att skona alla hem där ett jazzband var i full sving vid det aktuella klockslaget. Brevet ledde till total hysteri, den natten spelades jazz överallt i New Orleans, och inget mord skedde.

----

'The neighbors saw nothing unusual,' continued Dawson, 'no one arriving; no one leaving; no screams or shouts; no noise of a break-in.'
    'Means of entry?'
    'No clues whatsoever as to how he got in, or left. And here's the kicker, sir - the room was locked from the inside when the bodies were discovered.'
    The killer had a habit of leaving rooms that way. Either he exited from windows which slid closed after him, or he picked locks shut from the outside after he'd finished. These explanations hadn't stopped the press from painting the Axeman as some kind of supernatural being with the ability to float through walls. New Orleans was a superstitious place at the best of times, and now a sizeable portion of the city believed they were under attack by some form of demon.