Februari 2019

Lästa böcker
Honestly Ben av Bill Konigsberg
Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried
Love as Always, Mum xxx av Mae West och Neil McKay
Grottmannen av Jørn Lier Horst
Utmarker av Arne Dahl

Antal: 5
Svenska: 3
Engelska: 2
Antal sidor: 1578
Snittbetyg: 4,2

Bästa bok: Grottmannen
Sämsta bok: -
Största överraskning: Grottmannen
Största besvikelse: Love as Always, Mum xxx

Kommentar
Det går fortsatt bra med läsningen. Den här månaden har jag läst enligt mitt schema men även sträckläst en del, och det är så himla skönt att känna att jag har kommit igång igen.

Jag har läst flera riktigt bra böcker den här månaden, och snittbetyget ligger en bra bit över det från januari. Den bästa boken var även den största överraskningen, nämligen Grottmannen. Jag hade inga som helst förväntningar på boken eftersom jag varken hade hört talas om författaren eller serien förut, och det blev en glad överraskning att den var så himla bra.

Någon sämsta bok har jag inte. Jag trodde ett tag att det skulle bli Utmarker, för i början tyckte jag väldigt illa om huvudpersonerna och att handlingen var spännande kompenserade inte för det. Lyckligtvis lossnade det mot slutet, och jag fick höja mitt tilltänkta betyg ett snäpp. Det slutade också med en sådan jäkla cliffhanger, så jag måste nog läsa nästa bok i serien fast jag inte hade tänkt det.

Att kalla Love as Always en besvikelse är att ta i; som jag skrev i recensionen tyckte jag att den var bra och läsvärd, men jag hade nog lite väl högt ställda förväntingar som inte riktigt uppfylldes.

Jag har ingen läsplan för mars, men jag har beställt en hel hög böcker från bokrean som jag nu väntar på med spänning.

Grottmannen av Jørn Lier Horst

Titel: Grottmannen
Författare: Jørn Lier Horst
Förlag: Lind o Co
Sidor: 392

Det är december, och den erfarne kriminalkommisarien William Wisting utreder att fall med en man som hittats död på en julgransodling. Kroppen har legat länge och blir därför svår att identifiera, men bland mannens ägodelar hittas en lapp med ett fingeravtryck på. Fingeravtrycket visar sig tillhöra en amerikansk seriemördare som varit på rymmen i årtionden, och plötsligt blir utredningen mycket större än Wisting någonsin kunnat tänka sig. FBI kopplas in, samtidigt som polisen desperat försöker undanhålla för media vad som pågår eftersom de inte vill skrämma bort den seriemördare som de nu tror befinner sig i landet. Extra knepigt blir det för Wisting, eftersom hans dotter Line är kriminalreporter.

Lyckligtvis är Line upptagen på annat håll. En av pappans grannar har hittats avliden i sitt hem, och det visar sig att den äldre mannen har suttit död i sin stol framför TV:n i fyra månader utan att någon saknat honom. Det gör Line upprörd. Hon börjar fundera över hur en människa kan vara så ensam att ingen märker om han försvinner, och snart har hon bestämt sig för att skriva en artikel om ämnet. I ett försök att kasta ljus över mannen och hans ensliga liv börjar hon forska i hans uppväxt och intervjuar de få människor som en gång känt honom.

Kommentar
Jag läser mest engelskspråkig litteratur (men ganska ofta översatt till svenska, förstås), och har i ärlighetens namn ganska dålig koll på svenska författare, för att inte tala om författare från våra nordiska grannländer. Jag kan nog räkna på ena handen de böcker jag läst av norska författare, och det kan nog vara så att det här är min första norska deckare. Så det var ju trevligt att den första var så väldans bra!

Eftersom jag aldrig hade hört talas om författaren och köpte boken lite i förbifarten när det var extrapris någonstans, hade jag inte riktigt klart för mig att boken ingår i en serie. Lyckligtvis gick den utmärkt bra att läsa trots att jag inte läst någon av de tidigare böckerna i serien; det handlar främst om fallen, och inte särskilt mycket om Wistings eller Lines privatliv. Det lilla man kanske behöver veta nämns i förbigående, och jag känner inte att jag har missat något. Samtidigt gillar jag både Wisting och Line, och jag tycker att jag får ett hyfsat hum om deras personligheter trots att det inte är där fokus ligger.

Som sagt handlar boken i första hand om huvudpersonernas arbete. Det finns två parallella handlingar: polisutredningen kring den döda mannen i skogen och Lines efterforskningar för sin artikel, och jag tycker att fördelningen mellan de båda är väl avvägd. Båda delarna är mycket spännande, och jag känner aldrig att någon del av handligen tar över för mycket, vilket jag ibland kan uppleva annars. Det blir intressant direkt på första sidan och sedan håller spänningen i sig ända till slutet. Det finns gott om villospår (jag trodde jättelänge att jag hade räknat ut hur det låg till, men det visade sig vara helt fel), och sådant gillar jag.

Jag är fortfarande inne i en period där jag måste schemalägga min läsning för att det ska bli av, men den här sträckläste jag. Jag saknat känslan av att verkligen inte kunna lägga ifrån mig boken, och för det känner jag faktiskt nästan en tacksamhet gentemot författaren.

Jag kommer definitivt att läsa fler böcker ur den här serien, bara jag lyckas räkna ut i vilken ordning de kommer!

Betyg: 5

Love as Always, Mum xxx av Mae West

Titel: Love as Always, Mum xxx
Författare: Mae West och Neil McKay
Förlag: Seven Dials
Sidor: 320

Love as Always, Mum xxx är en självbiografisk berättelse om att växa upp med föräldrar som är seriemördare.

Världen fick upp ögonen för Fred och Rosemary West våren 1994, då det uppdagades att paret under en tjugoårsperiod gjort sig skyldiga till minst tolv mord i och omkring den engelska staden Gloucester. Offren var för det mesta ensamma tonårsflickor eller unga kvinnor som kom från svåra förhållanden och hyrde rum av paret West. De tillfångatogs, våldtogs och torterades till döds, och Fred begravde sedan deras styckade kroppar under golvet eller i trädgården på den numera ökända adressen 25 Cromwell Street.

Parets många barn var helt ovetande om vad föräldrarna hade för sig, men for fruktansvärt illa. Rose var mycket grym mot barnen och slog dem ofta, och Fred utsatte några av flickorna för sexuella övergrepp. Två av mordoffren var deras egna barn: Charmaine som var Freds dotter från ett tidigare äktenskap, samt deras äldsta gemensamma dotter Heather.

I boken berättar dottern Mae om sin uppväxt i huset på Cromwell Street, som senare skulle komma att kallas "the House of Horrors", sin kamp för att förstå och bearbeta det som framkommit om föräldrarna, och om sin relation till sin mamma Rose, som sitter i fängelse på livstid. Mae hann aldrig träffa Charmaine, men hon och Heather stod varandra mycket nära och saknaden efter den mördade storasystern löper som en röd tråd genom berättelsen.


Kommentar

Som true crime-nörd har jag tidigare hört och läst mycket om Fred och Rose West, och jag tycker att jag "kan" fallet, så att säga. Därför blev jag mycket intresserad när jag fick veta att ett av barnen skrivit en bok, och det var onekligen en fascinerande upplevelse att få läsa om dessa människor berättat av någon som stod dem nära.

I första hand handlar boken om Mae och hennes syskons uppväxt, och om hennes upplevelse av det rättsliga efterspelet när föräldrarnas brott avslöjades. Det handlar i stort mer om föräldrarna Fred och Rose West än om de ökända seriemördarna, och det tycker jag är bra. Boken ger en snabbgenomgång av brotten som gör att den som inte känner till fallet sedan tidigare kan hänga med, och för den som vill göra en djupdykning finns det mängder att läsa eller se på andra ställen. Just här är jag mer intresserad av hur Fred och Rose var som personer och som föräldrar (riktigt vidriga, visar det sig).

Jag har på sistone blivit väldigt intresserad av anhöriga till seriemördare; jag kan inte ens föreställa mig hur det måste vara att få veta att en närstående, kanske till och med ens egen förälder, gjort så fruktansvärda saker mot andra människor. Jag tänker att även förövarens anhöriga i någon mån måste ses som offer, även om det så klart blir komplicerat när det sätts i relation till de faktiska mordoffren och deras anhöriga. Detta tycker jag att Mae West lyfter fram på ett intressant sätt i boken. Jag kände till att Fred West tog sitt liv i häktet och aldrig hann ställas inför rätta för sina brott (jag tycker för övrigt inte att detta räknas som en spoiler att skriva det här), men vad som hände sedan har jag aldrig riktigt funderat över. Tydligen är det komplicerat att hantera en död seriemördare, eftersom ingen kyrkogård vill ta emot en kista och sätta upp en gravsten på grund av den vandalisering som säkerligen följer. Och hur håller man en begravningsgudstjänst för en person om vilken det inte finns något gott att säga?

Överlag tyckte jag att boken var intressant och läsvärd, men jag är kanske inte jätteimponerad av språket. Jag förstår ju att Mae West har fått hjälp att skriva boken, främst av Neil McKay som står som medförfattare men säkert även av andra, och kanske är det därför som jag tycker att språket då och då känns lite platt. Istället för inlevelsefullt blir det ibland ett uppradande av fakta och händelser, och det stör lite. Jag tyckte även att det inledande kapitlet var något rörigt, och jag blev till och med lite förvirrad trots att jag kände till fallet sedan innan.

Men trots detta rekommenderar jag boken varmt, även till den som inte känner till Fred och Rose West sedan tidigare. Det är en intressant skildring av hur det kan vara att växa upp i en dysfunktionell familj, att sakna en förlorad familjemedlem, och att hantera att ens familj plötsligt blir känd för alla i hela landet av den vidrigaste orsak man kan tänka sig.

En sak som bör påpekas för den som inte känner till fallet innan hen läser boken, är frågan om Roses skuld. Efter att paret West åkte fast försökte både Fred och Rose friskriva Rose från all skuld och hävdade att Fred själv begått morden och att Rose inget vetat. Under många år trodde dottern Mae på detta, även långt efter att de andra barnen accepterat att så nog inte var fallet. Detta har ett stort utrymme i boken, och det verkar nästan som att Mae fortfarande inte riktigt accepterat att Rose var lika inblandad som Fred. Eftersom detta är hennes berättelse framstår det ibland som att det råder tveksamheter kring Roses skuld, men såvitt jag förstår är det belagt att Rose kände till morden och deltog i majoriteten av dem.

Som Roses egen advokat uttrycker det i en dokumentär om fallet som jag såg nyligen: "I wouldn't sleep at night if I was convinced she was innocent. And I do sleep quite well at night."

En smakebit på søndag - Love as Always, Mum xxx

Den här veckan är det bloggen Flukten fra virkeligheten som står värd för En smakebit på søndag. Poängen är att man ska bjuda på ett utdrag från den bok man läser för tillfället.

Just nu läser jag Love as Always, Mum xxx av Mae West, som är dotter till det brittiska seriemördarparet Fred och Rosemary West. I boken berättar hon om sin uppväxt i det numera ökända huset på 25 Cromwell Street i Gloucester, där föräldrarna utan sina barns vetskap torterade och mördade flertalet unga kvinnor. Även barnen utsattes för våld och övergrepp av både Fred och Rose, men de kunde även uppträda som helt vanliga föräldrar som skojade med barnen och bakade tårta när någon fyllde år.

Jag har nästan läst klart boken och har redan börjat fila på en recension, som bör komma till veckan. Kom gärna tillbaka då!

Dad always kept a close eye on current affairs and would insist on watching news programmes whenever they came on. He seemed obsessed with them, especially News at Ten. We all had to keep quiet and watch with him. In hindsight, I wonder if he may have done this out of worry, somewhere at the back of his mind, that one of the bodies had been discovered. Not the ones in the house, but the others he'd buried in the fields near Much Marcle. He had no patience with soaps and drama, which, as we grew older, we used to enjoy watching in our room - a luxury most of my friends didn't have because Dad used to steal the TV's and the electricity they were plugged into. He was especially scathing about EastEnders, which he refused to have on, saying there was too much violence and he found it depressing.
    He'd watch videos frequently, as would Mum. Some of these were ordinary mainstream films - his favourite being Bambi. 'Breaks my heart, it does,' he used to say. ''Specially the bit where Bambi's mother dies.'

En smakebit på søndag - Frågor jag fått om förintelsen

Den här veckan är det bloggen Betraktninger som står värd för En smakebit på søndag. Poängen är att en ska bjuda på ett utdrag från den bok en läser för tillfället.

Just nu läser jag Love as Always, Mum xxx av Mae West, men jag har precis börjat och har ännu ingen riktig uppfattning om boken. Därför har jag istället valt att bjuda på en smakbit från Frågor jag fått om förintelsen av Hédi Fried, som jag plöjde en kväll tidigare i veckan.

Denna lilla bok gick fort att läsa men känns så otroligt viktig, och det fanns hur många stycken som helst som kunde ha blivit en bra smakbit.

Befolkningen i stort var inte antisemiter. Det var få som lockades av den antisemitiska propagandan. En del anslöt sig till partiet för att de ville pröva något nytt, andra på grund av grupptrycket.

    En man, på den tiden en ung juridikstudent, berättade hur två av hans goda vänner och kolleger, som från början var helt emot Hitler, långsamt ändrade sig. Först den ene, som motiverade sin kovändning med att inget av de 54 partierna hade en lösning till den dåliga politiska och ekonomiska situationen, och därför var det kanske lämpligt att pröva något nytt. Den andre påverkades alltmer av det alltjämt ökande antalet partianslutna, och började tro att "massan kan inte ha fel". Den dåvarande studenten som berättade historien lät sig aldrig påverkas, han flyttade utomlands. Med tiden blev det allt färre som sa emot.

Hett i hyllan #3

Jag lånar Monikas koncept Hett i hyllan, som går ut på att visa upp böcker som stått olästa i hyllan länge.

Ungefär runt 2013 upptäckte jag att Myrorna hade väldigt många intressanta böcker till ett billigt pris, och under en period köpte jag på mig väldigt många böcker därifrån, bland annat en hel hög av Peter Robinsons Alan Banks-böcker. Jag hade tidigare lånat några böcker ur serien på biblioteket och tyckte att de var bra, så när jag fick chansen att köpa dem för 10-20 kr styck tog jag den.

Det har självklart blivit så att jag inte har läst precis alla. En av dem som jag inte har läst är Kall som graven, och nu när jag läser vad boken handlar om tycker jag inte ens att den verkar särskilt spännande. Det kanske börjar bli dags att rensa ur lite?

Ett gäng poddtips

Som jag nämnt tidigare har jag läst väldigt lite under en period. Under den perioden har jag

istället lyssnat väldigt mycket på podcasts; några poddar har jag lyssnat på i många år,

men under det senaste året har jag också upptäckt många nya poddar som jag inte kände

till sedan tidigare.

Därför kommer här ett jättelångt inlägg där jag tänkte tipsa om ett gäng poddar som jag gillar.

De flesta av dem är nog ganska välkända, men det kan ju ändå vara så att någon inte har hört talas om dem ändå, tänker jag.

Alla poddar jag kommer nämna finns där du hittar poddar i allmänhet, t.ex. Apples podcast-app

eller de olika appar som finns för Android. De flesta är på engelska, men det finns några

på svenska också.

Eftersom mitt stora intresse är true crime, tillhör de flesta av poddarna den genren. Jag har

delat upp dem i några olika kategorier:

“Snackiga” true crime-poddar

Den här kategorin innefattar poddar där flera personer pratar om brott (oftast mord) på ett lite

roligt, snackigt sätt. Huvudfokus ligger inte på att göra en väl researchad djupdykning i fallet,

utan snarare att diskutera och berätta på ett lättsamt sätt.

Den här typen av humorpoddar som pratar om brott är så klart lite kontroversiell. Jag tycker

att det är viktigt att nämna att de poddarna som jag följer är väldigt noga med på vilket sätt

de skämtar om det de pratar om. Att exempelvis skoja om dumma grejer som gärningsmannen

gjort eller sagt är en sak, men de aktar sig för att skoja om offren eller vad de utsatts för, och de uttrycker stor empati med offren och deras anhöriga. Personligen tycker jag att det är en rimlig gränsdragning, men varje enskild person måste så klart känna efter själv var deras gräns går.

Mord mot mord

Karin Londré och Anna Sandell läser på om varsitt fall och berättar för varandra. Med tanke

på ämnet är det en supermysig podd, och där finns en påtaglig känsla av kafferep.

Vad blir det för mord

Komikern Johanna Wagrell läser på om ett fall och berättar för Elinor Svensson och en gäst.

Av poddarna i den här kategorin är det oftast den här som går djupast in i fallen, till stor del

eftersom det till skillnad från de flesta övriga bara handlar om ett fall varje gång.

My Favorite Murder

Amerikanskorna Karen Kilgariff och Georgia Hardstark berättar för varandra om varsitt fall.

Detta är litegrann originalet; många av de andra inom kategorin har fått sin inspiration från

denna podd, och detta är den av dem som är absolut mest känd. Det är dock inte min favorit,

bland annat för att jag tycker att deras research är i sämsta laget. Liksom de andra ligger

visserligen inte fokus på att göra en väl researchad podd, men ibland är det riktigt hafsigt

och de har inte koll på saker som jag tänker att det vore superlätt att bara googla lite snabbt.

Nothing Rhymes with Murder

Liksom tidigare poddar är värdarna två tjejer som berättar för varandra om mord; den här

gången är det britterna Kate och Georgie. Lite speciellt för denna podd är att varje avsnitt

handlar om ett specifikt land och värdarna då berättar om varsitt fall som hände i det landet.

Jag gillar det därför att att jag då får höra om många olika fall som jag inte känner till sedan

tidigare; andra poddar har en tendens att ta upp samma superkända (amerikanska) fall som

jag redan hört om hundra gånger.

All Killa No Filla

Ytterligare en brittisk podd. Värdarna heter Rachel Fairburn och Kiri Pritchard-McLean, och

diskuterar ett fall varje gång. Till skillnad från de andra tycker jag här att lyssnaren behöver

ha hyfsad koll på fallet sedan innan; Rachel och Kiri är inte jättenoga med att berätta om

fallet ordentligt och i ordning, och de kommer ofta in på andra saker mitt i. Jag tycker att de

är jätteroliga och deras diskussioner är intressanta, men för den som inte redan känner till

fallet kan det nog bli lite rörigt.

Faktabaserade true crime-poddar - ett fall

Poddarna inom denna kategori håller en betydligt allvarligare ton än de föregående. Fokus

ligger på research, fakta och intervjuer. Gemensamt för dessa är att hela serien handlar om

ett och samma fall.

Bear Brook

En av mina favoritpoddar, faktiskt. Det handlar om fall som fick sin start 1985, då en tunna

som visade sig innehålla kroppsdelar hittades i Bear Brook State Park i New Hampshire.

Det blev början på en utredning som ännu inte är avslutad, och som involverar människor

på vitt skilda platser i USA. Utöver rena redogörelser träffar och intervjuar värden Jason Moon

olika personer som har med fallet att göra, inklusive utredare och anhöriga. Det är otroligt

spännande!

Finding Tammy Jo

Detta är en mycket kortare podd än övriga; det finns nio avsnitt men de flesta är bara 10-20

minuter långa. Det handlar om en flicka som hittades mördad på ett fält 1979, och som förblev

oidentifierad ända till 2015. Podden handlar dels om omständigheterna kring mordet, som

fortfarande är ouppklarat, men också om hur det kom sig att 16-åriga Tammy Jo Alexander

kunde vara försvunnen i mer än 30 år innan någon saknade henne.

The Teacher’s Pet

En australiensisk podd som har blivit en riktig snackis inom true crime-kretsar. Journalisten

Hedley Thomas undersöker ett fall där hemmafrun Lynette Dawson plötsligt försvann i januari

1982. Hennes man, idrottsläraren och rugbyspelaren Chris Dawson, menade att Lynette

lämnat familjen och gått med i en sekt, men många tror att Chris i själva verket mördat sin fru

för att istället kunna leva med sin flickvän, dvs. hans 16-åriga elev Joanne Curtis. Jag gillade

The Teacher’s Pet överlag, men i tvär kontrast mot Finding Tammy Jo tycker jag att den är

för lång. Det är femton timslånga avsnitt, och tycker nog att det är lite för mycket. Det blir

väldigt mycket upprepningar och därför lite rörigt. Det känns också som att precis alla som

någonsin träffat det aktuella paret får uttala sig, och det blir svårt att hålla reda på alla. Det är

dock mycket spännande, och jag rekommenderar den verkligen ändå!

Happy Face

I den här podden får lyssnaren följa Melissa Moore, som är dotter till en seriemördare.

När Melissa var 15 år blev hennes pappa Keith Hunter Jesperson arresterad, och det kom

fram att han var den seriemördare som kallats för The Happy Face Killer eftersom han ofta

ritade glada gubbar på de brev han skickade till media. Podden redogör för Jespersons

bakgrund och hans brott, och Melissa berättar om hur det var att som tonåring få veta vad

hennes pappa gjort, och att som vuxen fortfarande oroa sig över vilka av pappans egenskaper

som kanske går igen hos henne själv. Hon får även träffa sonen till ett av Jespersons offer,

och det blir ett mycket känslosamt möte.

Faktabaserade true crime-poddar - olika fall

Även poddarna i denna kategori fokuserar på research och gör en ordentlig genomgång av

fallet. Gemensamt för dessa är att varje avsnitt behandlar ett nytt fall. De flesta poddarna leds

av två personer som båda läst på om fallet och på ett seriöst sätt diskuterar det tillsammans.

Generation Why

I Generation Why berättar kompisarna Aaron och Justin om ett fall i varje avsnitt. Själva

redogörelsen för fallet är ganska rakt på sak, men något jag gillar med den här podden är att

värdarna ofta för en intressant diskussion om olika aspekter som rör fallet.

True Crime All The Time

Denna podd påminner om Generation Why på så sätt att det är två personer, Mike Ferguson

och Mike “Gibby” Gibson i det här fallet, som berättar om ett fall varje gång. Av de två tycker

jag något bättre om Gen Why. TCATT är lite mer uppstyrt och en kan höra att värdarna utgår

från ett manus, och jag gillar Gen Whys lite mer fria stil bättre. Med det absolut inte sagt att

den här podden inte är bra, för det är den verkligen.

True Crime All The Time Unsolved

Detta är en spin-off till True Crime All The Time. Mike och Gibby håller även i den här podden,

men fokuserar här på olösta fall, medan TCATT oftast handlar om uppklarade fall.

True Crime Garage

Värdarna Nic och The Captain dricker öl och berättar om ett fall varje vecka, oftast uppdelat i

två avsnitt som släpps dagarna efter varandra. De har gjort sig kända inom poddvärlden för

att de ibland gör riktigt välgjorda djupdykningar i stora och omtalade fall. Då kan det bli så

många som tre eller fyra avsnitt om samma fall. Äldre avsnitt av podden brukar tyvärr försvinna

från t.ex. Apple Podcasts efter ett tag, men på Stitcher-appen finns alla gamla avsnitt helt gratis.

True Crime Sweden

Svenskan Pernilla berättar om svenska mordfall på engelska. Podden är välgjord med

gedigen research, och riktar sig nog främst till en internationell publik. Jag tycker ändå att

det kan vara intressant att lyssna på det även som svensk.

Ej true crime

Mitt andra intresse, förutom true crime, är allmänbildning. Jag gillar att få veta lagom mycket

om många olika ämnen, och det är också sådana poddar jag lyssnar på när jag inte lyssnar

på true crime.

Allt du velat veta

I varje avsnitt intervjuar Fritte Fritzon en person om personens expertområde. Passar bra för

den som liksom jag är intresserad av många olika ämnen, och lyssnaren får en bra genomgång

av ämnet från en person som verkligen vet vad hen pratar om.

Historiepodden

Historielärarna Daniel Hermansson och Robin Olovsson berättar om och diskuterar olika historiska

händelser och företeelser på ett intressant och lättsamt sätt. Som historielärare själv (trots att

jag inte undervisar i historia för närvarande) gillar jag den här podden skarpt, men den passar

nog de flesta som har ett historieintresse.

P1 Dokumentär och P3 Dokumentär

Både P1 och P3 släpper ofta dokumentärer som håller otroligt hög kvalitet. Det finns många

dokumentärer som handlar om uppmärksammade brott, vilket ju jag gillar, men det finns även

många som handlar om andra intressanta ämnen.

Stuff You Should Know

Josh Clark och Charles W. “Chuck” Bryant läser på om ett ämne som de sedan diskuterar i

podden. De har hållit på i över 10 år, så vid det här laget är det riktigt många ämnen som har

avhandlats. Företaget som producerar podden heter HowStuffWorks och har ett stort antal

poddar som alla är allmänbildande på något sätt, fast med lite olika inriktningar. Några

exempel är Stuff You Missed in History Class som handlar om historia, Stuff to Blow Your

Mind som handlar om vetenskap, och Stuff Mom Never Told You som har en feministisk

inriktning. Konceptet är ungefär lika för alla; det är två personer som läser på om ett ämne

och diskuterar det tillsammans.

Sleep With Me

Det här är en väldigt speciell podd. Syftet är precis det som alla andra poddar vill undvika,

nämligen att lyssnaren ska somna. Drew Ackerman berättar en historia med lugn och något

monoton röst; berättelsen kan ibland vara intressant från början, men slingrar sedan iväg på

avvägar som blir allt tråkigare och svårare att hänga med på. Det är perfekt för den som har

svårt att somna; det är något att lyssna på som håller hjärnan upptagen så att en inte fastnar

i jobbiga tankar, men det är inte så intressant att lyssnaren vill hålla sig vaken och höra färdigt.

Jag brukar sätta timern på min telefon på 15 minuter när jag startar podden, och jag har ännu

inte lyckats hålla mig vaken hela den tiden.

Det var alla tips för den här gången. Jag hoppas att det fanns något här i listan som kan

intressera!

En smakebit på søndag - Honestly Ben

Den här veckan är det den norska bloggen Flukten fra virkeligheten som står värd för En smakebit på søndag. Poängen är att en ska bjuda på en smakbit från den bok en läser för tillfället.

Just nu läser jag Honestly Ben av Bill Konigsberg. Det är uppföljaren till Openly Straight, som jag läste för flera år sedan och tyckte mycket om. Den boken handlade om Rafe Goldberg och hans första termin på en prestigefylld privatskola. I uppföljaren är det Rafes vän Ben Carver som är berättaren, och den tar vid nästan direkt där den första slutade. Det är svårt att skriva något om handligen utan att säga för mycket, men jag rekommenderar verkligen Openly Straight, och än så länge uppfyller även Honestly Ben mina förväntningar.




"Can we just have at truce?" he asked.
    I took a deep breath. My brain suddenly didn't feel tight anymore. "I feel like we already have a truce," I said. "I've placed my imaginary Maginot Line, and there is an uneasy accord along the Western Front."
    "Oh, Ben," he said, and the gentleness of his voice made me look away. "Wait. Am I Hitler in that analogy?"
    I hadn't thought of it that way. "I guess."
    "So you made the Jewish guy Hitler. Nice."
    I laughed, and so did he.
    "Tell those guys to get lost," I said, pointing at Toby and Albie, who were staring at us from a nearby table. "Walk me back to the dorm. Let's see how well our diplomats do in a postwar meeting."