En smakebit på søndag - Keep This to Yourself

Den här veckan är det bloggen Flukten fra virkeligheten som håller i En smakebit på søndag. Poängen är att man ska bjuda på ett utdrag ur den bok man läser för tillfället.

Just nu läser jag Keep This to Yourself av Tom Ryan, och jag gillar den verkligen! Boken utspelar sig i en liten kuststad i Maine, som ett år tidigare hemsöktes av en seriemördare. Fyra personer mördades under loppet av en sommar och polisen stod handfallna; när morden upphörde lika plötsligt som de börjat drogs till sist slutsatsen att mördaren varit en okänd besökare som sedermera lämnat staden. Artonårige Mac har svårt att släppa det som hänt; hans bästa kompis Connor blev mördarens fjärde och sista offer och sorgen och ovissheten gnager i honom. När han hittar ett mystiskt meddelande från Connor börjar han misstänka att Connor kanske faktiskt kände sin mördare, och att mördaren i så fall inte alls kan ha varit någon främling på genomresa.

Sure enough, there's a police car sitting near the entrance to the beach parking lot. As I drive past, I catch a glimpse of Chief of Police Patricia Parnatsky in the driver's seat, looking exhausted - like she has since she failed to catch the killer last year. I know she could have put another police officer in charge of the parking lot, but Trish Parnatsky feels responsible, I think. Responsible for everything that happened, and everything that might still happen if the killer surfaces again, somewhere else.
    Before last summer, a cop at a party would have sent people scattering, grabbing their jackets and backpacks, hiding their booze, climbing in cars, relocating. Now the car is ignored, and although nobody comes out and says it, the security it represents is probably welcomed. There's an understanding now. There are things far more terrible than some drunken teenagers.
    People can pretend all they like that things are back to normal, but deep down, we all know they aren't. 

Fem en fredag v. 37

Veckans tema för Fem en fredag är Namn.

Har du eller har du haft något smeknamn?
När jag var liten kallade de flesta i släkten mig för Lina, men numera är det mest mamma och brorsan som gör det. Enstaka personer har också kallat mig för Evve, men av någon anledning tycker jag inte riktigt om det.

Har du velat heta något annat?
Som barn tyckte jag att det var tråkigt att mitt namn var så ovanligt. Jag träffade aldrig någon som hette som jag och det kändes trist. Jag var ju också van vid att bli kallad Lina, så när jag började skolan och alla där kallade mig Evelina kändes det konstigt. Men numera gillar jag verkligen mitt namn och skulle inte vilja byta!

Vet du vad ditt namn betyder?
Jag har ju hört det många gånger men hade så klart glömt, så jag fick faktiskt kolla upp det igen. Det kan antingen komma från Eva, vilket betyder "det lilla livet", eller från Aibhlin, som betyder "vänlig".

Finns det något namn som går igen i din släkt?
Flera stycken! Min farmor hette Märta Maria Evelina (med Märta som tilltalsnamn), så mitt förnamn kommer ju från henne. Mitt andranamn, Ingalill, kommer från mammas sida av släkten. Mamma, mormor och gammelmormor har alla hetat Ingalill i andranamn. Även min lillebror har ärvt båda sina andranamn; Carl från sin pappa och Ingemar från vår morfar.

Matchar ett namn med personligheten?
Det tror jag inte! Det är förstås så att vissa namn är olika vanliga bland olika delar av befolkningen och uppväxten påverkar ju till viss del hur man blir som person, så på så vis kan man väl säga att det kan finnas ett samband, men det har ju egentligen inget med själva namnet att göra. Som lärare träffar jag ju mängder av ungdomar med mängder av olika namn, och generellt tycker jag inte att jag ser något samband mellan namnet och personligheten (även om det förstås ibland kan bli så att jag förknippar ett visst namn med en viss elev).