Nytt i hyllan #bokrea

Som utlovat kommer här mitt bokrea-inlägg. Den vänstra högen köpte jag i fysiska butiker (Akademibokhandeln och ICA Maxi) i lördags, och den högra förbeställde jag från Adlibris och Bokus. 

Trots att jag gick igenom hela reasortimentet hos både Adlibris och Bokus när jag gjorde min beställning lyckades jag på något sätt missa att Jag ger dig solen av Jandy Nelson fanns med, så den beställde jag först i fredags. Jag tänkte även ta en titt hos min lokala bokhandel (en Ugglanbutik), men sedan får det nog vara bra för i år.

Har ni läst något ur min hög? 

(Som jag nämnt tidigare märker jag mina olästa böcker med små rosa klisterlappar för att lättare hålla koll på dem. Jag har inte satt någon på Lapptäcken-boken för jag tänker att det inte är en bok som jag kommer att läsa från pärm till pärm.)

En smakebit på søndag - Oppositionspartiet

En smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, och går helt enkelt ut på att en bjuder på en smakbit från den bok en läser för tillfället. 

Just nu läser jag Oppositionspartiet av Gun-Britt Sundström, som är en av mina nya böcker från bokrean (det kommer för övrigt ett inlägg om bokrean senare idag eller imorgon). Det handlar om Saga och hennes kompisar, som går på gymnasiet i 60-talets Stockholm. Boken utkom första gången 1967.

Vi andra hade följt utvecklingen med spänt intresse, och Ia ringde på söndan, sprickfärdig av sensationen: Nu har jag snärjt honom!

Sedermera har det visat sej att Jerker inte var så snärjd som man trodde, han hade tvärtom bara avsett att göra sej en glad kväll, och nu har Ia brustet hjärta, och vi pyser av indignation: karlar! såna är dom allihop! beräknande skurkar!

Karla och jag sitter i skoltrappan och är karlhatare en hel rast.

Bokblogssjerka 26 - 29 februari

Gissa om jag är glad över veckans jerkafråga! Som jag har nämnt tidigare är jag en storkonsument av fanfiction, men jag brukar inte prata om det så mycket här på bloggen. Nu får jag chansen!

För mig har fanfiction betytt otroligt mycket. Jag upptäckte fenomenet när jag var i 13-årsåldern och hängde på hogwarts.nu, som var en sida för svenska Harry Potter-fans. (Detta var under de där tre åren eller vad det var mellan fjärde och femte boken, och jag hade svår abstinens) Jag läste först all svensk fanfic jag kom över, vilket inte var särskilt mycket, och sedan gick jag över till fanfic skriven på engelska. Fram tills dess hade jag hatat engelskan i skolan; jag tyckte att det var totalt värdelöst och ganska svårt. 

Plötsligt fick jag motivation att lära mig. Jag hittade nån engelsk-svensk ordbok online som var fruktansvärt dålig med dagens mått mätt, och under åtminstone ett år eller två hade jag alltid den sidan öppen i fönstret bredvid så att jag kunde slå upp allt jag inte förstod, vilket till en början var typ allt. Efter ett tag upptäckte jag att engelska faktiskt är ganska roligt och inte alls så svårt som jag hade tyckt förut.

Nämnde jag att jag idag är lärare i engelska?

Jag läser fortfarande fanfiction, men inte lika mycket Harry Potter längre. Ett tag läste jag nästan bara Glee-fanfic, och sedan har jag övergått mest till Teen Wolf. Som jag skrev för ett par veckor sedan följer jag inte ens Teen Wolf längre, för det spårade ur totalt och blev fruktansvärt dåligt, men karaktärerna kan jag liksom inte släppa. Jag är en sådan där som ser karaktärer jag gillar nästan som vänner, och jag tycker att de förtjänade bättre än det skräpet som serien blev. 

Jag tänker dock inte ge några tips. Jag har ett pinsamt detaljerat fanfictionbibliotek där jag sparar alla länkar till allt bra jag läser, men till skillnad från böcker tycker jag att det är svårt att tipsa folk om fanfic.

Veckans bokbloggsfråga: Betyg

Veckans bokbloggsfråga lyder som följer:

Betygssätter du de böcker du läser och skriver om på din blogg? Hur fungerar ditt betygssystem i så fall? 

Jag har ett betygssystem för de böcker jag läser, men jag brukar inte skriva ut det i bloggen. Jag känner lite att de betygen jag sätter på böckerna är mest för min egen skull, och eftersom alla resonerar så olika när de betygsätter böcker så ger det ändå inte så mycket att titta på vilket betyg en bok fått när jag läser till exempel en recension. 

Undantaget är på exempelvis Goodreads där väldigt många betygsätter samma bok. Om 20 000 personer har betygsatt en viss bok så känner jag att medelbetyget borde ge åtminstone en fingervisning om bokens kvalitet. 

Jag har ingen traditionell läsdagbok, utan har istället ett kalkylark där jag håller koll på allting, och där betygsätter jag även de böcker jag läser. Liksom de allra flesta har jag 1 som sämsta betyg och 5 som bästa.

Hos mig är nog fyror och femmor något överrepresenterade, vilket funkar för mig personligen och beror på att jag nog är mer generös än de flesta med de högre betygen, men det är också - som jag sa - en anledning till att jag inte skriver ut betygen på bloggen.

(Så här ser min bokdokumentation ut, för den som undrar.)

Top Ten Tuesday: Bra böcker utanför min comfort zone

Veckans Top Ten Tuesday handlar om böcker en gillat fast det inte är den typen av böcker en brukar läsa.

Jag har dock bara valt fem böcker istället för tio, men mina inlägg brukar bli så långa så det kanske är lika bra.

För att kunna leva av Yeonmi Park läste jag nyligen. Jag läser sällan memoarer, och jag har aldrig någonsin läst en bok om Nordkorea förut. Jag tyckte att den var bra, men jag vet inte om jag har blivit så värst inspirerad att läsa fler memoarer. Fler böcker om Nordkorea skulle jag dock vilja läsa, så vi får väl se om det blir någon mer sådan framöver.

Det är något som inte stämmer av Martina Haag läste jag också nyligen. Jag är superallergisk mot böcker (och filmer och tv-serier och allt annat) om olycklig kärlek, för jag blir så himla ledsen så det är liksom inte värt det för mig. Ska det handla om kärlek ska det sluta lyckligt, annars får det vara. Men oj vad bra den här boken är!

En gång i tiden läste jag mycket barnböcker. Dels när jag var i den åldern själv naturligtvis, men även senare. Nu är det dock ganska länge sedan jag läste barnböcker regelbundet, så jag var nog inte riktigt beredd när jag läste Tvillingarna Thornthwaites testamente av Gareth P. Jones. Jag gillade den, men det var några saker som jag reagerade lite på som jag tror har att göra med att det är en barnbok.

The Eerie Silence av Paul Davies är en faktabok som handlar om sökandet efter utomjordisk intelligens. Jag har pratat om den en gång förut, så se här om du vill veta mer om den. 

The String Diaries av Stephen Lloyd Jones (som jag också pratat om förut) ligger utanför min comfort zone såtillvida att jag sällan läser skräck eller urban fantasy, och denna är lite av båda. Jag har dock ingenting emot någon av genrerna; det blir liksom inte av bara. Ruskigt bra var den i alla fall.

Tematrio - Hyllvärmare

Den här veckans tematrio handlar om hyllvärmare, och Lyran uppmanar oss att berätta om tre böcker som vi äntligen sett till att läsa eller som vi borde läsa snart.

På den fronten har jag faktiskt varit ganska duktig på sistone; mina tre senast lästa böcker var alla sådana som stått i hyllan sedan 2014. Dock har jag ju nyss recenserat dem (här, här och här) så det känns lite onödigt att prata om dem igen. 

Därför kommer här istället ytterligare tre böcker som stått olästa länge:

Fågelmannen av Mo Hayder har stått i min bokhylla sedan i juni 2015, vilket ju inte är jättelänge egentligen, men jag har ändå lite dåligt samvete för att jag inte har läst den än. Jag fick den nämligen i födelsedagspresent av en vän/kollega, och jag tycker ju att den verkar riktigt bra och har hört bra saker om den, så jag ska nog försöka ta tag i den snart.

Bröderna Sisters av Patrick DeWitt hade jag på min önskelista ganska länge (fast det engelska originalet med den av naturliga skäl mycket roligare titeln The Sisters Brothers), och när den sedan dök upp på svenska på bokrean förra året så kunde jag inte låta bli. Det kanske börjar bli dags att läsa den nu då.

Våren 2014 köpte jag Proxy av Alex London. Det är den första delen i en dystopisk science fiction-serie med en HBTQ-person i huvudrollen, så logiken säger att det borde vara min grej. Jag är till och med så säker på att jag kommer att gilla den att jag redan har köpt uppföljaren, Guardian. Men har jag läst dem? Nej.

What I Thought Was True av Huntley Fitzpatrick

Titel: What I Thought Was True

Författare: Huntley Fitzpatrick

Förlag: Dial Books

Sidor: 422

På den lilla ön Seashell Island på USAs östkust består invånarna av två separata grupper. Sommarfolket kallas de välbeställda familjer som varje år anländer till ön för att semestra i sina lyxiga sommarbostäder. Öfolket är den bofasta befolkning som livnär sig på sommarfolket och annan turism, och sedan får kämpa för att överleva vintern.

Sjuttonåriga Gwen Castle har bott på ön i hela sitt liv och förväntar sig ytterligare en sommar som alla andra. Så får hon veta att Cassidy Somers, Gwens rika klasskamrat från fastlandet som har mer gemensamt med sommarfolket än med henne, har fått sommarjobb på ön. Gwen och Cass har en komplicerad historia, och han är ungefär den sista människan hon vill spendera sommaren med.

Kommentar

För ett par år sedan läste jag Fitzpatricks debutbok My Life Next Door, som blev en av mina favoritböcker det året. Tyvärr lever inte hennes andra roman riktigt upp till mina förväntningar.

Speciellt första halvan av boken känns onödigt spretig och rörig. Det beror till stor del på att det som hänt mellan Gwen och Cass tidigare behandlas som ett stort mysterium, som avslöjas bit för bit genom tillbakablickar. Jag blir mest bara förvirrad över vad som hänt och i vilken ordning, och “mysteriet” är inte tillräckligt spännande eller chockerande för att behandlas på det sättet; det hade gått precis lika bra att bara tala om från början hur det låg till.

Trots detta gillar jag berättelsen om Gwen och Cass. Jag tycker om dem båda och de känns realistiska, med både bra och dåliga sidor. Jag uppskattar även att det inte är någon instalove jag bjuds på. De har ju känt varandra sedan tidigare, och det tar sedan ett tag innan saker börjar hända mellan dem.

Jag tycker även om Gwens familj, som får ett stort utrymme i berättelsen: mamma Luce som sliter hårt som städerska åt sommarfolket, morfar Ben som pratar mer portugisiska än engelska, och speciellt åttaårige Emory som nog måste vara den sötaste ungen någonsin. Kusinen Nic har jag däremot inte mycket till övers för, och jag känner mig tyvärr fullständigt ointresserad av sidoberättelsen om honom.

Något som jag inte väntade mig men uppskattar är skildringen av förhållandet mellan sommarfolket och öfolket. Speciellt hur den bofasta befolkningen behandlas av besökarna fascinerar mig: hur de behandlas rent allmänt som tjänstefolk, hur en del av de unga killar som besöker ön ser de bofasta tjejerna som "picknickkorgar" (alltså, något lättsamt och trevligt under sommaren som sedan kasseras när hösten kommer), hur en av de rika gamla kvinnorna kallar alla som arbetar för henne Maria och José och vägrar ta reda på deras riktiga namn.

Så trots att jag är lite besviken och hade hoppats på mer, gillade jag boken överlag och är glad över att ha läst den. Men för den som inte läst Fitzpatrick förut rekommenderar jag ändå My Life Next Door i första hand.