Fem en fredag v 33

Veckans tema för Fem en fredag är Antal (och jag skriver på telefonen den här veckan så jag ber om ursäkt för eventuella felformatteringar).

Vilka fem platser har du besökt i sommar?
Jag har mest hållit mig hemma i sommar, men några små resor har det blivit. Två resor till Sundsvall, en utflykt till Nämforsen och hällristningsmuseet, en utflykt för att titta på en gammal fängelsehåla där man höll dömda "häxor" under häxprocesserna, och en och annan sightseeing-runda i närområdet. Och sen den här veckan blev det en oväntad snabbvisit till Uppland eftersom en familjemedlem blev allvarligt sjuk (inte covid, så vi kunde lyckligtvis komma dit).

Vilka fyra saker har du alltid med dig?
Telefon, nycklar, plånbok, solglasögon.

Vilka tre maträtter går på repeat hemma hos dig?
Stekt kycklingfilé med blandade rotfrukter i ugn och pepparsås, spaghettigratäng, currykorv.

Vilka två saker skulle du ta med till en öde ö?
Medicin och en kniv.

Vad är en favoritsak i ditt hem?
Tvättmaskinen. Det är så himla skönt att ha en egen och slippa gå till tvättstugan.

Morden i Bjärred av Elisabet Höglund

Titel

Morden i Bjärred - och andra sanna berättelser om föräldrar som mördat sina barn

Var fick jag tag på boken?

Biblioteket

Vad handlar den om?

I januari 2018 hittades en hel familj döda i en villa i skånska Bjärred. Händelsen fick stor massmedial uppmärksamhet, särskilt då det visade sig att föräldrarna gemensamt tagit beslutet att mörda sina två döttrar och sedan avsluta sina egna liv, detta på grund av att båda döttrarna led av sjukdomen ME och föräldrarna därför inte såg något hopp om att familjen någonsin skulle kunna leva ett normalt liv. 

I boken gör Elisabet Höglund en djupdykning i Bjärred-fallet. Hon accepterar inte polisens knapphändiga information och förklaring av vad som hänt, utan försöker själv undersöka omständigheterna kring händelsen. Var det verkligen båda föräldrarna som gemensamt tog beslutet att familjen skulle dö? Vilken av föräldrarna var det i så fall som handgripligen mördade de två döttrarna? Hur kom det sig att ingen utomstående slog larm om att familjen befann sig i kris innan det han gå så här långt?

Vad tyckte jag?

Helt ärligt förstår jag inte poängen med den här boken. Jag läste själv allt som stod i tidningarna om fallet för två och ett halvt år sedan när det inträffade, och efter att ha läst boken tycker jag nog inte att jag har fått reda på något mer än det jag redan visste. Den information Höglund skrapat ihop hade kanske räckt till en artikel, men det är alldeles för lite för att fylla en hel bok.

Höglund gör ett gott försök att ta reda på mer om fallet än det som polisen redan gått ut med, men får i princip inte reda på någonting. Hon diskuterar ofta och med indignation det hon kallar för en "tystnadspakt" kring Bjärred-fallet, men jag tycker personligen inte alls att det är märkligt. För att skydda offer och anhöriga har utredningen belagts med sekretess och därför får hon inte ut någon mer information från polisen - fullt rimligt anser jag. Familjens anhöriga samt kollegor och vänner avböjer med bestämdhet att prata med henne - även det fullt rimligt, det skulle jag också ha gjort. Den ena dotterns läkare menar att patientsekretessen fortsätter gälla även efter det att patienten i fråga avlidit och därför kan han inte diskutera flickans sjukdom - ja men det säger väl sig självt? Och slutligen avböjer rektorerna på flickornas respektive skolor att svara på Höglunds frågor - även det rimligt; som lärare har jag själv mycket svårt att tänka mig att jag skulle vilja prata med journalister om mina elever!

Summan av kardemumman blir att boken har väldigt lite substans. Det finns en redogörelse från de två poliser som fann familjen döda i hemmet, Höglund lyckas få till en intervju med den ena dotterns pianolärarinna, och även en intervju med en läkare som inte behandlat någon av döttrarna utan bara uttrycker sig i generella ordalag om sjukdomen ME. 

I övrigt utgörs majoriteten av boken av Höglunds misslyckade försök att få svar på sina frågor; i långa stycken återger hon de frågor hon mejlat eller på annat vis ställt till olika personer, och sedan den aktuella personens svar som oftast har innebörden att de inte vill prata med henne och ber henne att inte kontakta dem mer. Stundtals tycker jag faktiskt att hon är rent respektlös; hon säger att hon har förståelse för att det som hänt naturligtvis är fruktansvärt för de anhöriga, men diskuterar och förundras samtidigt över att de inte vill prata om händelsen och ifrågasätter liksom deras sorgeprocess på ett sätt som stör mig väldigt mycket.

Det som lyfter boken lite är faktiskt den sista tredjedelen, där Höglund berättar om några andra svenska och utländska fall där föräldrar mördat sina egna barn. Eftersom det bara är korta, faktamässiga redogörelser för varje fall med väldigt lite spekulation, blir det hela betydligt mer intressant och kärnfullt.

Läst: Juli 2020

Betyg: 2/5

En smakebit på søndag - Stay Gold

Den här veckan är det bloggen Betraktninger som håller i En smakebit på søndag. Poängen är att man ska bjuda på ett utdrag ur den bok man läser för tillfället.

Just nu läser jag Stay Gold, som är Tobly McSmiths debutbok. Boken handlar om Pony och Georgia, som båda går sista året i high school. Pony är ny på skolan och har bestämt sig för att bara ligga lågt och vara en helt vanlig kille; till skillnad från hans gamla skola är det ingen här som vet att han är trans och så vill han att det ska förbli. Georgia tänker också ligga lågt; efter ett jobbigt och pinsamt uppbrott från sin före detta pojkvän har hon bestämt sig för att inte dejta under det här sista året. Men redan första skoldagen upptäcker Pony och Georgia varandra, och det komplicerar saker och ting.

"Pony, keep you head up, OK?"

    "OK," I say.

    "Love you, Bro."

    Bro.

    It's the little things, like my sister calling me Bro. The guy who almost knocked me down saying "Sorry, man." Sure, he almost ended me, but all I'm thinking about is how he said man. Another favorite: "Right this way, sir."

    Forget whiskers on kittens; correct pronouns are a few of my favorite things. It's like hearing your name pronounced wrong all your life and then all of a sudden, people say it correctly. It's shocking and exhilarating. It's one small victory stacked on another.

En smakebit på søndag - The Holdout

Den här veckan har varit fullspäckad! Som jag nämnde i måndags var detta den sista skolveckan, och då är det ju alltid diverse aktiviteter innan läsåret avslutas. Trots att jag jobbar hemifrån just nu så kunde jag vara med på några aktiviteter eftersom vi var utomhus, så det var ju himla trevligt för mig. Eleverna slutade i onsdags, så torsdag och fredag var jag på jobbet eftersom det bara var personal där, och det är ju mycket som ska göras innan vi kan gå på semester; det ska städas och göras betygsanalyser och utvärderas allt möjligt och börja förberedas inför hösten. Kul att få vara på jobbet faktiskt, men det kändes väldigt intensivt för mig som suttit hemma och inte träffat någon på flera månader. I fredags var jag och några kompisar med och tävlade i en livestreamad mordgåta som Comedy Art Theatre höll i, det var superkul men svårt!, och igår fyllde jag hela 30 år. I dessa tider är det ju svårt att få till något riktigt firande så jag får väl ta igen det senare, men det var en lugn och trevlig dag i alla fall.

Men trots allt detta har jag faktiskt ändå hunnit läsa lite också, och just nu läser jag The Holdout av Graham Moore. Boken handlar om Maya, som ombeds att medverka i en dokumentär om ett tio år gammalt mordfall, där Maya själv satt i den jury som frikände den misstänkte mördaren. 

None of them had been prepared for the controversy that greeted the verdict. Only after they'd emerged from their sequester did Maya learn that 84 percent of Americans believed Bobby Nock had murdered Jessica Silver. Which meant that 84 percent of Americans believed Maya and Rick had let a child-killer go free.

    Maya had searched to find another issue on which 84 percent of the population agreed. Only 79 percent of Americans, she'd discovered, believed in God. She'd been grateful to learn that at least 94 percent believed the moon landing was real. 

Tänk snabbt! v. 24

Så är vi äntligen inne på den sista skolveckan (även om jag som lärare faktiskt jobbar ett par dagar nästa vecka också), och denna märkliga termin är snart över. Tänk så konstigt det kan bli; jag har i princip inte varit på jobbet alls de senaste två månaderna utan har bara jobbat hemifrån. Fruktansvärt tråkigt är det, kan jag tala om.

Men nu är det i alla fall måndag, och då är det ju dags för Tänk snabbt! från Enligt O; här kommer mina svar på veckans fem snabba:

Firar Sveriges nationaldag eller inte?
När jag gick på scouterna firade jag för det mesta nationaldagen; vi brukade vara med på kommunens nationaldagsfirande i våra scoutskjortor och höll i fanor och sånt där. Numera bryr jag mig inte direkt, och det hade jag nog inte gjort då heller om det inte hade varit för scouterna.

Fastnar för musik i filmer och tv-serier eller inte?
Filmmusiken är jätteviktig; jag hittar ofta ny musik som jag gillar via filmer och tv-serier. Det är tur att Shazam finns numera, förr fick man försöka lyssna efter några ord som man kunde Googla på för att försöka hitta vilken låt det var.

Katt eller hund?
Jag är vansinnigt förtjust i både hundar och katter, och jag tycker de är bra på olika sätt.

Ringa eller sms:a?
Jag tycker väldigt illa om att ringa till folk och svarar helst inte när det ringer om jag inte vet vem det är. Tacka vet jag sms (och mail).

Läslistor inför sommaren eller inte?
Jag gör aldrig läslistor, och inte inför sommaren heller. Jag läser alltid vad jag känner för just för tillfället.

En smakebit på søndag - The Poet X

Den här veckan är det bloggen Betraktninger som håller i En smakebit på søndag. Poängen är att man ska bjuda på ett utdrag ur den bok man läser för tillfället.

En av de böcker jag läser just nu är The Poet X av Elizabeth Acevedo. Boken handlar om Xiomara, en femtonårig dominikansk flicka som växer upp i Harlem tillsammans med sin tvillingbror, sin strikt religiösa mamma och sin pappa som är där men ändå på något sätt frånvarande. Xiomara hittar sin röst i poesin, och upptäcker spoken word-poesi via skolans poesiklubb. Boken är skriven på prosalyrik, och jag rekommenderar i synnerhet ljudboken; det är författaren själv som läser och eftersom hon har en bakgrund inom slam poetry blir det fantastisk upplevelse.


Pero, tú no eres fácil


is a phrase I've heard my whole life.
When I come home with my knuckles scraped up:

Pero, tú no eres fácil.

When I don't wash the dishes quickly enough,
or when I forget to scrub the tub:

Pero, tú no eres fácil. 

Sometimes it's a good thing, 
when I do well on an exam or the rare time I get an award:

Pero, tú no eres fácil.

When my mother's pregnancy was difficult,
and it was all because of me,
because I was turned around
and they thought I would die

or worse,
that I would kill her,

so they held a prayer circle at church 
and even Father Sean showed up at the emergency room,

Father Sean, who held my mother's hand 
as she labored me into this world,

and Papi paced behind the doctor,
who said this was the most difficult birth she'd been a part of

but instead of dying I came out wailing,
waving my tiny fists,

and the first thing Papi said,
the first words I ever heard,

"Pero, tú no eres fácil."
You sure ain't an easy one.

The Only Plane in the Sky av Garrett M. Graff

Titel
The Only Plane in the Sky: the Oral History of 9/11 

Var fick jag tag på den?
Pappersboken från Book Depository, e-boken från Amazon.
(Tips! E-boken kostar bara 11 kronor på Bokus just nu!)

Vad handlar boken om?
Som titeln antyder är The Only Plane in the Sky mycket riktigt den muntliga historien om 9/11. Med hjälp av dokument och utredningsmaterial, varav en del har varit hemligstämplat fram till nyligen, samt intervjuer med över 500 olika människor, berättar Garrett Graff om 9/11 så som dagen upplevdes av de som var där.

Vad tyckte jag?
Alla vi som är tillräckligt gamla att minnas 9/11 kommer nog ihåg vad vi gjorde den dagen och hur vi fick reda på vad som hänt. Själv gick jag i femte klass, och på eftermiddagen kom jag hem från skolan och slog på TV:n. Först trodde jag att det var någon sorts actionfilm som gick, innan jag insåg att det var nyheterna.

För de som befann sig i New York City eller i Arlington, Virginia var det hela förstås mycket mer dramatiskt. Brandmän, poliser, anställda och besökare i World Trade Center och Pentagon, andra helt vanliga New York-bor, politiker och militärer; alla dessa människor som levde sina liv precis som vanligt, bara för att helt plötsligt kastas in i en total mardröm.

I The Only Plane in the Sky får dessa människor komma till tals och berätta vad de faktiskt var med om under den där dagen, och det är oerhört starkt. Boken fokuserar mer på de individuella överlevarnas berättelser, snarare än ett makroperspektiv över händelsen och dess orsak och verkan (även om det nämns lite också), och det tycker jag är bra. Boken är strukturerad så att varje kapitel handlar om en specifik tidspunkt på en specifik plats, och så berättar flera olika personer som var där vad de gjorde då och vad de upplevde. På så vis får läsaren en tydlig kronologisk överblick över dagen, berättad ur många personers synvinkel, och det blir både tydligt och drabbande.

Det är en mycket tung bok (i dubbel bemärkelse; jag bytte till e-boken halvvägs); jag fick ta några pauser här och där, men jag är ändå mycket glad att jag läste hela, och jag rekommenderar den verkligen.

Läst: Maj 2020

Betyg: 4/5